På Första maj tågar vi genom Gamla stan. Vi är hundratals, tusentals, en enda stor kropp. Var ska vi bo? Där ska vi bo! ropar vi och pekar på slottet. En kille springer upp på avsatsen framför entrén och viftar med en svartröd flagga. Vi jublar. Om kapitalismen hade fallit där och då hade det känts helt naturligt. Det finns något så oerhört fysiskt, nästan primitivt, i en demonstration. Inte minst i kontrast till resten av tillvaron. Vanligen tänker vi ju på oss själva som individer; vi blir till när vi avskiljs från resten av mänskligheten, när det som är Jag och ingen annan utkristalliserar sig. I demonstrationen är poängen den motsatta. Ju mindre jag är jag, ju mer gruppen är enad, desto skarpare avtecknar sig livet.
Författaren Elias Canetti är en av dem som tänkt mest på folksamlingens natur. Ursprungligen inspirerad av julirevolten i Wien 1927, då 84 demonstranter dödades av polisen, började han på 30-talet skriva på Massa och makt, ett slags halvvetenskaplig antropologisk studie över mänskligt flockbeteende. Boken tog 30 år att färdigställa. Och den är underbart säregen och djupsinnig, säkerligen bidragande till hans senare nobelpris i litteratur.
Canetti menar att massans lockelse ligger just i sönderfallet av det privata. Inom massan upphör jag att vara jag och du att vara du, med de privilegier som skiljer oss från varandra. En absolut jämlikhet infinner sig. Vi blir alla identiska delar av samma organism.
I detta ligger en befrielse från den rädsla för att bli vidrörd som Canetti gör central inom mänskliga samhällen. Som yttrar sig i såväl att vi bär kläder, som att vi helst inte sätter oss bredvid främlingar på bussen. Vi gör allt för att avskärma oss från varandra. När så fördämningarna brister blir euforin över den nyvunna gemenskapen total. Massan växer, förtätas.
Vilka sorts massor finns det? Fem stycken, enligt Canetti. Först har vi den förföljande massan som jagar ett gemensamt byte, ibland i form av den flyende massan. Den karnevaliska festmassan är en annan. Vidare har vi den kollektivt vägrande förbudsmassan, kännetecknad av ett gemensamt upphörande, typ en strejk. Slutligen finns den omstörtande massan vars mål är att vända upp och ned på allt vedertaget.
För Canetti är ingen av massorna moraliskt entydig. Hans syfte är att beskriva psykologin bakom dem, inte att visa åt vilket håll de riktas eller borde göra det. En rasistisk lynchmobb är ju lika mycket massa som ett Första maj-tåg. Och man kan tänka sig att också mannen som mailar och kallar mig judehora ansätts av en längtan till det kollektiva och ansiktslösa, även om den är osedvanligt grumlig.
Och är det inte efter Canetti vi hittar den antifascistiska uruppgiften? Att inte bara se revolten, utan också förvalta den, göra den till vår. Gud vet vilka mörkrets makter den annars grabbar tag i.
Veckans tips: I helgen är det rumänska filmdagar på biograf Victoria i Stockholm. Fredag till söndag visar man ett tiotal filmer, däribland Tudor Cristian Jurgius prisbelönta The Japanese Dog. Arrangör är Rumänska kulturinstitutet.
