”Alla vi som va där visste: mannen dog inte på sjukhuset, det kom aldrig nån ambulans. Han blev klippt på plats och dog i lägenheten!”
Uppgifterna i organisationen Megafonens artikel om hur polisen dribblat med sanningen efter händelsen då ett äldre pars lägenhet stormades med chockgranater och en 69-årig man sköts till döds i Husby har verifierats av andra källor i efterhand. Allt stämmer.
Då anklagades Megafonen genom artikeln, och den demonstration mot polisvåld man anordnade ett par dagar senare, för att underblåsa det missnöje som skulle explodera med brinnande bilar natten till den 19 maj 2013. Då hade polisen gjort ännu en okänslig och våldsam insats, denna gång att driva bort nyfikna människor från ett torg med hundar och batonger.
Kravaller och bränder av det slag som Husbyborna fick uppleva för ett år sedan har aldrig bara en enda orsak, även om det oftast finns en utlösande gnista – inte sällan just att polisen orsakar en människas död. De bakomliggande orsakerna har varit synliga för alla som velat se under lång tid.
Det handlar inte enbart om arbetslöshet, dålig ekonomi och rasism. Det handlar också om hur man behandlar människor som redan är drabbade av allt detta. Det är inte långt från Husby till IT-företagen i Kistas så kallade ”science park”, men skillnaden i resurser är slående.
Missnöjet med det bristande underhållet av Husbys slitna miljonprogramshus har jäst länge. Redan för snart tio år sedan kritiserade de boende den allmännyttiga värden Svenska Bostäder för att man inte tog sitt ansvar. 2007 startades det så kallade Järvalyftet – ett ambitiöst projekt för att rusta upp arbetarstadsdelarna längs blå linjen i västra Stockholm. Det vill säga – ambitiöst när det gäller omfattningen, men inte utförandet. Rinkeby, Tensta och Husby fick meningslösa och svindyra projekt för att piffa upp områdena och kanske locka andra kategorier människor att flytta in. Boende i de renoverade husen fick höjda hyror men mögel i köken.
Något lyft för områdets ungdomar blev det inte heller – den nedlagda fritidsgården som ockuperades våren 2012 har inte öppnats igen. Skolresultaten har sjunkit och arbetslösheten ökat sedan 2007. Hela projektet Järvalyftet har kallats ett luftslott.
Invändningen från de borgerliga debattörer som inte helt enkelt krävt att de boende i Husby och angränsande områden ska vara ”tacksamma” har gått ut på att inget i deras situation ursäktar brända bilar och annan skadegörelse. Då ska man komma ihåg att hur onödig skadegörelsen än kan verka, så var kravallerna bara ett tillfälligt kollektivt raseriutbrott. Mer kontrollerad och konstruktiv ilska har legat i luften i många år. De boende i Husby är ett föredöme när det gäller engagemanget för den egna stadsdelen, mot lyxrenoveringar och nedläggningar – det är inget som kommit enbart med de unga och mer radikala i Megafonen.
Ändå speglar tonen från Megafonen, som i artikeln från dagen efter att kravallerna drog igång, en verklighet som så lätt kan leda till explosioner.
”Vi kräver social rättvisa, de svarar med batonger och hundar. De säger ’Gå hem’. Det
här ÄR vårt hem. Och vi försvarar det.”
