På senare år har en rad nya begrepp slagit igenom i svensk politisk debatt. Vi har till exempel det utmärkta ”rasifiering”, som betecknar den process genom vilken vissa kroppar kodas som mer etniska än andra och utsätts för diskriminering. Man kommer runt det otäcka och felaktiga i att tala om ”ras”, samtidigt som det klargörs att rasism kan drabba människor på grund av hur de ser ut.
Ett annat uttryck är ”klassism”. Det åsyftar särbehandling baserad på klasstillhörighet, i synnerhet lägre sådan. Man vill belysa problemet i att medelklassen gör sig lustig över folk som handlar på Ullared eller ägnar sig åt andra sysslor med underklasskonnotationer.
Och varför inte? Vi vet sedan länge att arbetarklassens kulturella uttryckssätt ses som mindre legitima än över- och medelklassens. En person med arbetarbakgrund kan självklart hamna utanför i ett sammanhang där alla gått på universitetet, även om detta sammanhang är bland kollegorna i arbetsplatsens fikarum. Problemet är att ”klass” som analytisk kategori är något helt annat än ras och kön.
Det vi upprörs över när vi kritiserar rasism och sexism är att kroppar görs till stereotyper. De tillskrivs egenskaper som de inte nödvändigtvis har, vilka sedan används för att legitimera deras underordning. Människor med bruna kroppar ses som våldsamma, hypersexuella, och så vidare; de med kvinnokroppar som svaga och känslostyrda. Som kvinnor, även när de inte är det.
Man är feminist och antirasist för att man är av åsikten att det inte är något fel på kropparna i sig. Att bruna och vita kroppar samexisterar är potentiellt helt oproblematiskt. Konflikten behöver inte finnas där, följer inte automatiskt på kropparnas fysiska egenskaper. Likväl finns det fysiska egenskaper. De får sin laddning i relation till varandra, men äger också en de facto självständig existens. Det finns inte en kvot pigment i världen som alla delar på; du har inte ett kvinnligt könsorgan för att någon annan har ett manligt.
Klass, däremot, är något helt annat. Klass handlar om en objektiv relation till produktionsmedlen. Lever du på andras arbete är du kapitalist. Gör du det inte är du, liksom den absoluta majoriteten av oss, arbetare. Och att du mår sämre, dör tidigare, tjänar mindre pengar, och inte får betalt för allt arbete du utför är inte diskriminering. Det är kapitalism.
Kapitalismen profiterar gärna på existerande ojämlikhet, då det ofta är enklast att ge skitjobben till de redan underordnade. Men i och för sig själv kräver den inget annat än att vissa arbetar åt andra. Själva poängen är att människor görs till funktioner utan personliga attribut. Det går utmärkt att föreställa sig en avlägsen mutation där styrelserummen befolkas av kvinnor, så länge massan av arbetskraft är någorlunda konstant. Arbetarklassen blir liksom inte förtryckt för att den är arbetarklass – klasstillhörigheten är själva förtrycket!
I ljuset av detta finns det något besvärande borgerligt över antiklassismen. För vad är det för fadd och till intet förpliktande rörelse som kämpar för att chefen ska se över sina fördomar? I längden är det ju inte vad han tycker som spelar roll, utan vad han äger. Varför hans helgnöjen får en mer sofistikerad glans än arbetarklassens, och vad vi kan göra åt det. Svaret är enklare än du tror.
Veckans tips: Nyss dog den rumänsk-amerikanska poeten Nina Cassian, 89 år gammal. Och om en bortgång kan vara extra sorglig så är detta en sådan. Cassians författarskap var av det särskilt finurliga och spänstiga slaget. På svenska finns diktsamlingarna Mirakelkvinnan och Kontinuum, båda översatta av Dan Shafran.
