Det var sent på kvällen söndagen den 19 maj förra året som de första stenarna kastades. En knapp vecka tidigare hade en 69-årig man brutalt skjutits till döds av polis i sin lägenhet och uppgifterna om vad som egentligen hände gick snabbt isär. Snart framkom det att polisens första version inte stämde, och oron övergick i stället till ilska och frustration.
Det efterföljande händelseförloppet kom att få stora rubriker i riksmedia. Under några oroliga försommarnätter kom Stockholmsförorten Husby att hamna i centrum i såväl svensk som internationell media. En rapportering som långt ifrån alltid stämde överens med de boendes egna bilder av vad som hände. Något som ytterligare ökade misstron mot såväl polis som journalister, enligt vad som går att läsa i en rapport om händelserna som presenterades i måndags.
Under året som gått har åtta forskare vid Stockholms universitet samlat berättelser och vittnesmål från boende i området och de bilder som nu framkommer har mycket gemensamt.
– Många vi pratat med upplever ett stort demokratiskt underskott. Människor berättar om svårigheterna att påverka sin egen vardag, trots det starka civilsamhälle och engagemang som finns i Husby, säger Paulina de los Reyes, professor i ekonomisk historia och en av de som ligger bakom rapporten, till Arbetaren.
Genom intervjuer på plats i Husby har forskarna försökt skapa en bild av de bakomliggande orsakerna till oroligheterna som även kom att spridas till flera andra platser i Stockholm och resten av landet.
Dödsskjutningen beskrivs av de intervjuade som droppen efter en längre tids frustration över bland annat flera nedläggningar och det omtalade myndighetsprojektet Reva, som går ut på att enklare kunna utvisa människor som saknar uppehållstillstånd i Sverige.
I rapporten Bilen brinner…men problemen är kvar vittnar också de intervjuade om omfattande rasism, frånvarande politiker och en stark ovilja från polisens sida att kommunicera. Få tycks sympatisera med metoderna att till exempel bränna bilar, men de tycks ändå ha förståelse för varför det händer.
”Jag förstår varför de gjorde upploppen. Man ska inte sympatisera med alla skadegörelser de gjorde, folks bilar brann och du vet sådana här grejer. Det står jag inte bakom heller, men man ska förstå varför de gör upploppen”, säger en av de intervjuade Husbyborna.
Paulina de los Reyes säger till Arbetaren att samma känslor gång på gång dykt upp under intervjuerna, trots att mycket också skiljer berättelserna åt.
– Alla känner någon som blivit trakasserad av polisen och väldigt många känner sig inte respekterade som medborgare, på något sätt upplevdes därför dödsskjutningen som droppen som fick bägaren att rinna över.
De personer som hon och de andra forskarna har talat med beskriver känslan av att bo i en förort som ignoreras av politiker och massmedia. Misstron mot journalister, som sällan rapporterar från Husby annat än vid bilbränder och upplopp, är stark.
”… man lever 2013 i Sverige och ska vara en del av samhället. Och det är snack om att man byter ord från ’invandrarområden’ till ’mångkulturella’. Man byter ord från ’segregation’ till ’utanförskap’. Det ska vara fina ord här och där men man är fortfarande inte en del av landet liksom. Man är fortfarande den glömda förorten”, säger en person som är anställd av stadsdelen i rapporten.
