I det andra avsnittet av Svt:s Uppdrag Gransknings tudelade kartläggning av det politiska våldet granskas den så kallade ”vänsterextremismen”, med vilket programmet menar den autonoma, utomparlamentariska vänstern. Fokus ligger främst på Antifascistisk aktion, AFA, och Revolutionära fronten, RF. Programmet föresätter sig att granska det som i avsnittets titel benämns ”det goda våldet”, det vill säga idén, vanlig bland antifascister och vänstern i stort, att det finns en avgörande och tydlig skillnad mellan nazistiskt/fascistiskt våld, å ena sidan, och antifascistiskt våld, å den andra.
I avsnittets inledning uppmärksammar programledaren Janne Josefsson hur vissa antifascister rättfärdigar det antifascistiska våldet under parollen ”Antifascism är alltid självförsvar”. Men hur ligger det egentligen till med den saken? frågar han. Fokus ligger på två former av antifascistiskt våld som enligt programmet svårligen kan benämnas som självförsvar: å ena sidan en attack som RF utförde mot två män som de misstänkte var nazister, men som i själva verket visade sig vara slovakiska gästarbetare (”just den arbetarklass som RF säger sig representera”, kommenterar Josefsson); å andra sidan ett antal så kallade ”hembesök”, även de utförda av RF, där kända nazister har fått sina hem förstörda.
Som exempel på problematiska former av våldsanvändning inom den autonoma vänstern är dessa högst relevanta att prata om. Det är onekligen diskutabelt om man från antifascistiskt håll kan försvara ”hembesök” hos nazister, och det är i allra högsta grad olyckligt om antifascister brukar våld mot människor som inte har något med nazism eller fascism att göra. Samtidigt präglas programmet av ett mycket problematiskt likställande av hela den autonoma vänstern med nazismen och fascismen. Den autonoma vänsterns kamp för ett sant demokratiskt samhälle bortom kapitalism och parlamentarism jämställs med den nazistiska kampen för ett etniskt homogent Sverige utifrån premissen att båda grupperna är ”i grunden emot det här samhället” samt ”beredda att använda våld”. Mycket har dock redan skrivits om det problematiska i en sådan ”kålsuparteori”, och jag tänker därför lämna den frågan därhän. I stället vill jag prata om vad parollen ”Antifascism är alltid självförsvar” egentligen betyder. Det tycks mig nämligen som att Uppdrag Granskning helt har missförstått.
Låt oss börja med själva begreppet ”antifascist”. Att vara antifascist är inte en identitet som existerar i ett vakuum; det är ett oppositionellt tillstånd sprunget ur nödvändighet. Enkelt utryckt kan vi säga att en person är antifascist eftersom hen inte är fascist – antifascism är med andra ord inte en abstrakt åsikt utan en konkret överlevnadsstrategi. Som sådan berör den oss alla. Hur motarbetar vi en gryende nazism och fascism? Detta är den grundläggande fråga som antifascismen är sprungen ur, och det är en fråga som vi alla måste ställa oss. Att förstå vad antifascism är eller inte är handlar därför i sista rummet inte om att undersöka vilka enskilda individer som kallar sig själva för antifascister, eller vilka som deltar i olika antifascistiska aktioner. Det handlar om att förstå hur nazism och fascism bäst bör bekämpas.
När vi antifascister säger att antifascism alltid är självförsvar ska detta därför inte förstås som att allt våld som utförs av exempelvis RF eller AFA alltid är självförsvar. I själva verket, tycks det mig, betyder parollen det omvända: enbart sådant våld som på ett eller annat sätt är självförsvar kan kallas antifascistiskt. Den fråga som Uppdrag Granskning borde ha ställt är således inte hur vi ska definiera antifascism – ”är det eller är det inte alltid självförsvar?” – utan tvärtom hur vi ska definiera rätten till ”självförsvar” i en tid av växande nazism och fascism.
Denna fråga är inte helt lätt att besvara. Måste exempelvis begreppet ”självförsvar” begränsas till de tillfällen då antifascister attackeras direkt och oprovocerat av nazister? Eller är det möjligt att se på vissa former av trakasserier av fascister och nazister – som tårtningen av Jimmie Åkesson, eller sabotage av nazistiska manifestationer – som en form av samhälleligt självförsvar, ett svar på det konstanta hot mot demokrati och frihet som fascismen och nazismen utgör enbart genom sin samhälleliga närvaro? Om vi verkligen menar allvar med vår kamp mot nazism och fascism är det dessa frågor som vi alla måste ställa oss. För om något är ett hot mot demokratin så är det att överlåta ansvaret att besvara dessa frågor på det fåtal, mestadels unga, människor, som nu på egen hand tvingas ta den antifascistiska kamp som det egentligen anstår alla anständiga människor att ta.
