”Vänsterpolitik – ingen logik”, sjunger ett gäng tioåringar glatt och gungar i takt till en Youtubevideo som visas på en whiteboardtavla. – Vad är det för något? frågar ett annat barn som inte förstår vad det handlar om. – Det är vänsterpolitik! svarar en och pekar på videon där en animerad Lars Ohly håller på […]
”Vänsterpolitik – ingen logik”, sjunger ett gäng tioåringar glatt och gungar i takt till en Youtubevideo som visas på en whiteboardtavla.
– Vad är det för något? frågar ett annat barn som inte förstår vad det handlar om.
– Det är vänsterpolitik! svarar en och pekar på videon där en animerad Lars Ohly håller på att runka i fickan.
Det är alltså öppet hus på skolan. Jag har kommit in i klassrummet för att titta på elevernas arbeten under året, teckningar och skrivprojekt, men kastas in i detta. Några elever har satt på en video som att döma av uppståndelsen är omåttligt populär. Fnisset den framkallar påminner om när mindre barn hamnar i kiss- och bajsåldern, när själva det roliga inte framkallas så mycket av innehållet som av insikten att de säger något förbjudet. Jag tittar mig omkring men ser ingen lärare någonstans, bara några andra föräldrar. Videon fortsätter och handlar om ”blattar” som slår ned svenskar. Budskapet är att de i stort sett slipper straff, det händer bara när svenskar slår ned blattar. Ohly kommer tillbaka i bild och runkar igen.
Ett av barnen vänder sig mot mig.
– Han som har gjort det här har blivit bannad från Youtube, säger hen till mig med beundran i rösten. Det är knappast en merit, vill jag svara, men störs av hur några föräldrar fnissar åt hur Ohly skuttar fram över whiteboardtavlan. Det är stojigt i klassrummet och det rasistiska budskapet som just spelats upp tycks ha gått helt förbi. Är rasistiska stereotyper så normaliserade att de inte märks? undrar jag. Inte ens när de spelas upp på en whiteboardtavla i en miljö som ska genomsyras av den så kallade värdegrunden som betonar allas lika värde?
Ironiskt nog skulle tavlan ha använts till att visa upp elevernas temaarbete om hur kroppen och dess inre organ fungerar. I stället blir den till en projektionsyta för rasistiska idéer där de aspekter av våra kroppar som borde vara mest betydelselösa blir viktigast.
Jag förstår på de andra föräldrarna att det här är en sång ungarna gillar att sjunga, och att de först nu fattat var den kommer från. Hade de gjort en enkel sökning på Google hade de snabbt fått en överblick av alla de andra, grovt rasistiska videos denna beundrade och förbjudna Youtube-personlighet gjort.
Att säga ifrån när sådant här händer borde väl vara självklarhet för alla? Ändå går jag vägen hem med en gnagande känsla av att ha skapat ”dålig stämning” på skolans trevliga arrangemang genom att reagera. Då jag dagen efter får höra att några barn tycker att jag är en sådan där förälder som inte tillåter någonting är det lätt att skaka av sig den känslan. Att jag är en jobbig förälder som reagerar mot rasism tar jag gärna. Jag hoppas bara att jag inte är ensam nästa gång.