Jackie Ferm är mest känd för allmänheten som vinnare av Paradise Hotel 2009 och som dotter till en av Sveriges mest ökända bankrånare Lars-Inge Svartenbrandt, senare Ferm. Nu, vid 24 års ålder, ger hon ut sin självbiografi.
Det hela börjar med att Svartenbrandt 1989 träffar Susanna, en ung kvinna helt utan kriminella kopplingar. Tillsammans får de tre barn trots att han spenderar största delen av sitt liv i fängelse eller i rättspsykiatrisk behandling. Som barn känner Jackie Ferm en oerhörd närhet till sin pappa och i boken publiceras utdrag från brev skrivna när han sitter inspärrad. Hans brev till henne är fyllda med livsråd och kärlek men handlar främst om honom själv. Samtidigt skildras en pappa som hotar att skära upp sin frus mage när hon väntar barn och som misshandlar sin familj både fysiskt och psykiskt. En pappa som trots kärleken till sina barn aldrig kan sluta sätta sig själv i första rummet och aldrig prioritera någon annan. Redan som barn tvingas Jackie Ferm ta hand om sina två yngre bröder och vågar inte berätta för någon om mammans begynnande missbruk, först i form av alkoholism som senare mynnar ut i sprutmissbruk. Men missförhållandena uppdagas, 2001 splittras familjen och barnen placeras hos fosterfamiljer. Jackie Ferm själv hamnar slutligen på behandlingshem under LVU, lag med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Jackie Ferm kommer att vara kvar under LVU tills den dagen hon fyller 18 år. Hon tillbringar liksom sin pappa stora delen av sitt liv inspärrad och under begränsad frihet, något som ger henne en större förståelse för pappans upplevelser. Hon är kritisk till att hon som fullt frisk tonåring tvingas
bo på behandlingshem tillsammans med unga kvinnor
med allvarliga självskadebeteenden, psykiska diagnoser och ätstörningar då det saknas resurser att ta hand om henne på annat sätt.
Gång på gång tappar hon all tro på staten och myndigheter som säger sig vilja hennes bästa. På hemmet tvingas hon återigen agera som en vuxen och ta hand om andra intagna som skär upp sina armar under frukosten. Trots att Jackie Ferm är van att agera som en vuxen vet hon ingenting om hur det är att ha ett normalt liv. Konsekvensen av en uppväxt i en dysfunktionell familj och åren på behandlingshem är att hon inte klarar av att ta hand om sig själv när hon fyller 18 år och slussas ut ur systemet. Hon vet inte saker som hur man betalar räkningar och kan inte försörja sig själv, men förväntas klara sig på egen hand.
Rövardotter är skriven tillsammans med journalisten Ola Brising som annars jobbar för Se & Hör. Trots detta saknar boken all form av sensationslystnad. Det är i stället en ärlig och rättfram skildring av en uppväxt och av det sociala arvet. Om att behöva vara vuxen när man borde få vara barn, om att arrangera sin brors begravning när man är 16 och om att inse att ens enda tillgång i livet är ens kropp och sexualitet. Ferm använder sin kropp för att straffa sin pappa och viker ut sig i tidningen Slitz så att han ska veta att hans medfångar runkar till bilder av hans dotter. Hon rekryteras därefter, nästan mot sin vilja, till dokusåpan Paradise Hotel och dras efter vinsten in i en härva av mediautspel, fler utvik och ett hänsynslöst utnyttjande av hennes person där hon knappt får en krona för alla de jobb hon utför. Det går så långt att hon knappt har råd att betala sin hyra. Hon hånas offentligt för sin sexualitet, utvik och plastikoperationer som kvinnor från arbetarklassen ofta blir. När hon blir tillsagd av fotografen Bingo Rimér att hon är som Victoria Silvstedt tar hon det som en komplimang och förstår inte att han hånar henne och menar att hon är en korkad bimbo.
Jackie Ferm ursäktar inte sina val i livet. Hon står för vad hon gjort, även de saker som ses ned på och föraktas. Hon blir aldrig sentimental i skildringen av sin familj och inte ett offer för sin egen traumatiska uppväxt. Det är det som gör berättelsen stark. Det går att känna empati med henne utan att man som läsare får vältra sig i smaskiga detaljer om våld, sex och kriminalitet. Det finns inget romantiskt skimmer över någon av hennes upplevelser. Hon startade livet med sämsta tänkbara utgångsläge, gjord i en cell på Säters mentalsjukhus, och når botten flera gånger om för att resa sig och komma ut på andra sidan. Även om det är en sorglig bok så är den i slutändan hoppfull. Med boken får Jackie Ferm för första gången komma till tals på riktigt och hennes historia är värd att läsas.