Mark Fisher startade bloggen K-Punk för snart tio år sedan. Förlaget Zer0 Books tyckte så mycket om den att de bad honom skriva en bok med de intressantaste texterna som grund. Zer0 Books är för övrigt en lysande idé. De ger ut texter av bloggare, akademiker, organiskt intellektuella och andra som har något intressant att […]
Mark Fisher startade bloggen K-Punk för snart tio år sedan. Förlaget Zer0 Books tyckte så mycket om den att de bad honom skriva en bok med de intressantaste texterna som grund.
Zer0 Books är för övrigt en lysande idé. De ger ut texter av bloggare, akademiker, organiskt intellektuella och andra som har något intressant att säga. Ofta handlar det om att en enkel men sofistikerat tes drivs på runt 100 sidor. Obegripligt att inte fler förlag har snott den här idén. Jag kan på rak arm komma på en lång rad personer som borde få skriva den här sortens böcker. Det skulle vara ett sätt för tröga förlag att hamna lite mer i linje med sin samtid. Det stora vinnarna skulle dock vara vi som läser.
Hur som helst, boken Mark Fisher skrev heter Capitalist Realism (realkapitalism att jämföra med realsocialism) och är en mycket intressant och lättillgänglig samtidsanalys som lånar en hel del av Fishers idol Slavoj Zizek utan att gå vilse i dennes bråddjupa lacanianska djungel av begreppsförvirring och snåriga teorier. Boken blev en stor framgång och Fisher tog en självklar plats bland en ny generation brittiska intellektuella som Laurie Penny, Ivor Southwood, Nina Power, Rhian Jones och Owen Jones varav samtliga utom den sistnämnde har givit ut böcker på Zer0 Books.
Det blev ett jäkla liv i vintras då Fisher publicerade en bitter svada med rubriken ”Exiting the Vampire Castle” i tidningen The North Star. Artikeln är ett angrepp på den brittiska vänstern i allmänhet och den del av densamma som är aktiva på Twitter i synnerhet. Många läste den som ett angrepp på intersektionella teorier, analyser och tänkare. Intersektionalitet kan förenklat beskrivas som en analys som undersöker hur olika former av diskriminerande maktordningar samverkar i ett samhälle.
Artikeln är visserligen just bitter i första hand, men jag håller inte med om tolkningarna. Enligt mig handlar den om en avsaknad av klassperspektiv inom delar av vänstern. Även om Fisher skriver utifrån ett brittiskt perspektiv känner jag igen mycket av det han beskriver. Bristen på klassperspektiv yttrar sig främst på två sätt. Det första är att de som inte kan rätt koder, har rätt bildning och uttrycker sig korrekt blir avfärdade eller till och med mobbade av medelklassmänniskor med rejält kulturellt kapital. Fisher tar komikern Russel Brand som exempel. Det andra sättet är att klass glöms bort när exempelvis rasism eller sexism diskuteras.
Trots att jag är en av de få som uppskattade texten är jag glad att han inte tog med den i nya boken Ghosts of My Life – Writings on Depression, Hauntology and Lost Futures. Inte för att han är fel utan för att den har en bitter ton och icke-konstruktiv inställning som verkligen inte klär honom. I stället är den full av korta, smarta och humoristiska analyser av samhället, ofta med utgångspunkt i popkultur som tv-serier, film, böcker och musik. Burial, ”Life on Mars”, Joy Division, Jimmy Savile och Little Axe är några exempel.
Okej, jag är partisk men jag önskar att fler klev ned från sina höga hästar på samma vis och ägnade sig åt riktigt smarta analyser av ganska dumma fenomen.