Egentligen funderar jag ganska sällan på vad det faktiskt innebär att vara supporter till ett fotbollslag. Det har alltid varit en självklarhet. Intresset har aldrig svalnat. Från att ha skolkat från skolan efter derbyförluster har jag nu i stället börjat sjukanmäla mig. Kanske låter det konstigt. Ändå tycker jag det är naturligt.
Supporterskap är något du lever med. Det känns nästan omöjligt att välja bort. I bussen på väg hem efter en tung bortaförlust när allting kändes hopplöst sade min vän att ”man borde kanske aldrig ha blivit intresserad från första början”. Den meningen säger en hel del. Hela tiden djupa bottnar och extrema toppar. Men ändå står vi kvar där på läktaren vecka efter vecka.
Nyligen släpptes en bok där frågan om vad det innebär att vara en supporter verkligen ställs på sin spets. Den heter Punk Football och är skriven Jim Keoghan. Titeln är något missvisande eftersom boken inte alls handlar om punk, utan om supporterägande inom engelsk fotboll.
Som supportrar avskyr vi att bli kallade kunder. Kort sagt för att vi är så mycket mer. Relation till ens favoritlag är långt ifrån en ”kundrelation”. Vi väljer inte ett nytt lag när det går dåligt, vi lutar oss inte tillbaka för att bli underhållna, utan är engagerade och aktiva. Om vi nu inte är kunder, då är det väl inte så konstigt att vilja ta ytterligare ett steg. Den här boken handlar om just det. Om när supportrar tar saken i egna händer och ökar sitt inflytande.
Punk Football handlar som sagt om den engelska fotbollens maktförhållanden. Situationen i England är ganska extrem. Klubbarna styrs av ett fåtal rika ägare som i princip har all makt över hur klubben ska skötas. Biljettpriserna är ofta så dyra att en vanlig arbetare inte har råd att gå på matcher. Arenor byggs och rivs utan att publiken själva får tycka till. Både små och stora lag har ofta svåra ekonomiska problem. Beslut tas gång på gång över supportrarnas huvuden. Men i boken får vi läsa om mängder av exempel när supportrar själva – på olika sätt och vid olika tillfällen – försöker öka sin makt över klubbarna de älskar.
Bokens kanske mest speciella exempel är hämtat från sydvästra London. I början av 2000-talet beslöt sig ägarna till fotbollslaget Wimbledon FC att flytta klubben tio mil norrut, till den mindre staden Milton Keynes. Även lagnamnet ändrades till MK Dons FC. Kanske den värsta tänkbara mardrömmen för en supporter. Föreställ dig själv att ditt lag bara försvinner eftersom några ägare valt det. Att ägare fattar dåliga beslut är en sak, men det här var unikt. Och unikt var även det som följde.
År 2002 grundade supportrarna själva det nya laget AFC Wimbledon sedan dess har laget klättrat upp genom amatörligorna till att numera spela i League Two. AFC Wimbledon är på sätt och vis den här bokens omlagspojkar. Sedan de bildades har flera liknande klubbar och initiativ startat upp.
Men långt ifrån alla av bokens exempel är av samma sagokaraktär. Vi får bland annat också läsa om hur den moderna fotbollen kom till och om supporterorganisationer som skramlar pengar för att kunna ha råd att köpa 1 ynka procent av klubbens aktier.
Det är svårt att läsa Punk Football utan att tänka på att det finns ett genomgående klassperspektiv i boken. Enkelt och kort sammanfattat handlar ju boken om hur ett fåtal bestämmer över och tjänar pengar på andra. Och hur dessa andra till slut tröttnar och i stället börjar kämpa för att förändra de skeva maktförhållanden som råder.
Situationen här i Sverige är dock väldigt annorlunda. Vilket gör att boken kanske inte kan ge oss lika mycket tips och trix. Till skillnad från England har vi nämligen något som heter 51-procentsregeln. Den innebär att minst 51 procent av aktierna i ett fotbollslag måste ägas av föreningen, det vill säga av medlemmarna själva. I praktiken fungerar detta som en bromskloss mot beslut som medlemmarna inte står bakom. Detta tas även upp i boken. I ett kapitel som handlar om övriga Europa nämns detta som ett föregångsexempel. Och vi får känna lite stolthet över den supporterkultur vi har byggt upp, där medlemsinflytande är regel.
Men Punk Football får en också att tänka på om vi inte mer aktivt kunde utnyttja 51-procentsregeln. Förutsättningarna för att ytterligare öka vårt inflytande finns där. Om vi ska vara lite självkritiska; är vi inte ganska bra på att skrika högt när det krisar, men mer nöjda med att vara rätt passiva när allt rullar på som det ska?
Trots olikheterna i utgångsläge fungerar boken som inspirationskälla. Mot den moderna fotbollen och för något bättre.