Orden pop och politik tillsammans skrämmer mig. Ofta handlar det om att en politisk engagerad person upptäckt musik genom politiken. Det brukar innebära visor med plakatpolitiska texter, punk med folkmusikinfluenser eller hiphop med ”ett budskap”. Jag försöker lägga band på mina fördomar när jag läser Anna Charlotta Gunnarsons Popmusik rimmar på politik. Till min glädje […]
Orden pop och politik tillsammans skrämmer mig. Ofta handlar det om att en politisk engagerad person upptäckt musik genom politiken. Det brukar innebära visor med plakatpolitiska texter, punk med folkmusikinfluenser eller hiphop med ”ett budskap”.
Jag försöker lägga band på mina fördomar när jag läser Anna Charlotta Gunnarsons Popmusik rimmar på politik. Till min glädje upptäcker jag att det inte är särskilt svårt. Boken behandlar relevanta frågor och är inte det minsta akademisk eller högfärdigt intellektuell, ett annat vanligt problem när pop tas på allvar. Det finns ett stort utrymme för vad Gunnarson kallar ”löjl”, både när det gäller perspektiv och ämnen. Popmusik rimmar på politik är en sorts fortsättning på Gunnarsons tv- och radioprogram om samma ämnen. Då jag inte följt dem är många av historierna nya. Jag hade exempelvis ingen aning om att Lill-Babs var stor i DDR.
Det mest intressanta kapitlet i boken handlar förvånansvärt nog om disco. Om hur den kritvita och hemvävda punken möttes med betydligt mindre misstänksamhet än den främmande och dekadenta discon. Trots att punken var samhällskritisk i tilltal skrämde discon vissa människor betydligt mer och möttes av en retorik som vi i dag hittar hos extremhögern. En professor i musikvetenskap menade exempelvis att disco kännetecknas av ett ”förakt för den hederlige arbetaren, Knegar-Svensson och allt vad han står för”.
Efter detta citat är jag tvungen att lägga ifrån mig boken och fundera kring varför dans väcker den här typen av känslor. Det är ju varken första eller sista gången liknande stämningar uppstår. En av våra mest kända moralpaniker gällde dansbanor och den effekt dessa påstods ha på unga människors moral, ett fenomen som gått till historien som ”dansbaneeländet”. För drygt 20 år sedan utbröt panik kring ravekulturen, inte bara i Sverige utan även i Storbritannien där det till och med stiftades särskilda lagar för att kunna hindra ravepartyn. Vi kan också se likheter med hur polis och etablissemang i dag behandlar hiphop och reggae.
Vad är det som skrämmer med dans? Är det dekadensen? Drogerna? Det söps säkert rejält kring dansbanorna, knarkades en hel del på discon och definitivt på ravepartyn. Dock inte mer än på etablissemangets nattklubbar runt Stureplan. Så vad är det egentligen som gör att rave upplevs eller åtminstone upplevdes som så hotfullt?
Är det den heterogena publiken? Blandningen när det gäller klass, etnicitet och sexualitet? Den icke-kommersiella grundinställningen? En vägran att acceptera det etablerade samhällets normer och förebilder utan att nödvändigtvis ersätta dem med nya? Flykten från godkända och etablerade nöjeslokaler till skogar, tomma lager och motorvägsviadukter? Var det flykten, både fysiskt och kulturellt, och upprättandet av vad poeten Hakim Bey brukar kalla ”de tillfredsställda begärens republik”?
Visste jag svaret hade jag just nu varit på väg för att hyra ett fett ljudsystem. Men tills vidare får jag nöja mig med målsättningen att en dag få formulera om Emma Goldman lite grann: Dansar vi inte är det ingen revolution.