Enligt Socialstyrelsens senaste nationella kartläggning 2011, saknar 34 000 personer egen bostad och är hemlösa. Mätningen visar att jämfört med 2005 har de akut hemlösa, uteliggarna, blivit färre. Men i stället har nya grupper utan bostad tillkommit, en utveckling som håller i sig.
– För några år sedan associerade man gruppen ”hemlösa personer” med medelålders män, ofta med missbruksproblem. I dag hittar man hemlösa unga och barnfamiljer här, liksom personer med utländsk bakgrund som är överrepresenterade, säger Ann Jönsson, utredare på Socialstyrelsen.
Det har också skett en förändring i de bidragande personliga orsakerna till hemlösheten. Bland de nya grupperna är det inte lika vanligt med missbruksproblematik eller psykisk ohälsa. I stället är det brist på pengar som leder till hemlöshet, menar Ann Jönsson.
– Det har blivit tuffare på arbetsmarknaden. Det är inte bara människor med uttalad social problematik som kan hamna i hemlösheten. Man kan bli hemlös på grund av att man blir sjuk, blir arbetslös, eller skiljer sig, säger hon.
Enligt Hans Swärd, professor i socialt arbete vid Lunds universitet, beror förändringen på utvecklingen på konkurrensen på bostadsmarknaden och de ökande inkomstklyftorna. Det finns för få tillgängliga hyreslägenheter, och hyrorna har skjutit i höjden samtidigt som bostads-
företagen ställer allt högre inkomstkrav för att få hyra. Det har förändrat de hemlösas sammansättning.
– Det hänger ihop med sårbarhetsmönster hos vissa grupper. Det är grupper som ligger nära fattigdomsgränsen och när de får svårt och det kärvar till blir det andra grupper än tidigare som drabbas, säger Hans Swärd.
Samtidigt har regeringen sänkt ribban för bekämpningen av hemlösheten, säger han. I samband med den nationella hemlöshetsstrategin 2007–2009 sänktes målsättningen från idén om allas ”rätt till bostad” till ”tak över huvudet”. I frånvaron av långsiktiga lösningar har allt större ansvar hamnat på frivilligorganisationerna att stå för akuthjälpen, en tendens som enligt Hans Swärd ökat sedan 1990-talet.
– Man får ordna tillfälliga lösningar som kostar väldigt stora belopp för samhället, säger han.
Att pressen ökar på frivilligorganisationerna är något som märks hos Stadsmissionen i Stockholm. Enligt Marita Markovits har den nuvarande regeringen flyttat ansvaret från staten till individen och familjen att reda ut en ekonomiskt svårare situation.
– Vi är på väg mot ett samhälle där individen blir mer och mer beroende av familjen, medan det offentliga minskar radien för sitt ansvar. Det är väldigt tydligt. Det deklarerades också tydligt i regeringsförklaringen 2006 att staten endast ska göra det som civilsamhället inte kan lösa, säger hon.
Men när familjerna inte kan hjälpa till och pengar och bostäder inte räcker till, då måste frivilligorganisationerna ta ett större ansvar. Men frivilligorganisationerna kan inte lösa de strukturella orsakerna bakom hemlösheten, något de i sina rapporter till regeringen i flera år påpekat.
– Jag tror inte att regeringen tänker att Stadsmissionen får lösa fattigdomsfrågan. Det får familjerna lösa. Tar inte familjen det ansvaret, eller inte kan, då är risken att det faller på de ideella organisationerna, säger Marita Markovits.
Enligt Hans Swärd är risken med denna utveckling att hemlösheten permanentas.
– Frivillligorganisationer kan inte lösa de strukturella problemen som ligger bakom. De kan bara lindra nöden. I stället har det väckts en nygammal debatt om välgörenhet, säger han.
Sedan regeringens strategi mot hemlöshet löpte ut 2009, har det inte tagits fram en ny nationell handlingsplan. Det trots påtryckningar från både forskare och frivilligorganisationer. I stället tillsattes Michael Anefur, KD, i december 2011 att verka som regeringens nationella hemlöshetssamordare. Han vill inte beskriva utvecklingen som att regeringens politik mot ett ökat individuellt ansvar ökat trycket på frivilligorganisationerna.
– Jag skulle inte använda den beskrivningen själv, men vi ser att det finns en ökning av människor som behöver hjälp. Vi har en arbetslöshet som är för hög och då hamnar man i olika system och där är pengarna inte lika stora som när man har arbete, säger han.
Vilken effekt har reformeringen av trygghetssystemen fått på hemlösheten?
– Det är svårt att säga. Jag kan inte peka på att det är den eller den anledningen. Men socialtjänsten möter människor som tjänar för lite pengar och därför inte kan hitta en bostad. Men också de som inte kan hitta en bostad på grund av andra problem.
