I de senaste seklens litteratur har flanören varit en återkommande gestalt. Det är inte svårt att förstå varför. Det finns en spänning i flanören som ur ett litterärt perspektiv gör honom mycket användbar. Å ena sidan rör han sig på stadens gator, i massorna, ute bland folk och kommers. Han är en del av det gemensamma och urbana. Å andra sidan är han en betraktare, en självutnämnd berättare – och som sådan så ensam en människa kan vara.
Men vem är flanören? Tja, någon med pronomenet ”han” i alla fall. Åtminstone är det så han oftast skildrats, hos Hjalmar Söderberg, Charles Baudelaire, eller Walter Benjamin.
Och frågan är om den kvinnliga flanören ens är möjlig. Flanörens makt ligger ju i hans blick: i att han ser, snarare än blir sedd. Det är en erfarenhet som kollektivt sett och i grunden är manlig. Jag har vänner som flyttat från Paris, flanerandets huvudstad, för att de inte stod ut med alla visslingar och trakasserier som en kvinna möter så fort hon lämnar sitt hus. Alla påminnelser om att man först och främst är kropp, och att denna kropp tillhör någon annan.
I den turkiska författaren Aslı Erdoğans roman Den mirakulöse mandarinen (på svenska 2008) möter vi en representant för det arma bestånd som är litteraturhistoriens kvinnliga flanörer. En namnlös kvinna, i allt väsentligt lik författaren själv, driver runt på gatorna
i Genève och reflekterar över existensen.
Men hon kan inte, som Tomas Weber
i Söderbergs debutoman Förvillelser, vandra planlöst och förälska sig i folk som om de vore skyltdockor. Gång på gång avbryts hon nämligen av tvånget att förhålla sig till män. På gatan, där de ropar efter henne; på kaféer, där de sätter sig för nära och vill prata. Flanerandet är ständigt villkorat, upphackat.
Om vi återvänder till blicken kan vi konstatera att ögonen är flanörens viktigaste organ. De ger honom hans särprägel och motiverar i förlängningen hans existens. Erdoğans flanör har en lapp för ett av sina. Hon har drabbats av en märklig sjukdom som ingen läkare dittills kunnat diagnosticera. Det skedde
i samband med att hennes partner
i flanerandet, en man som hon hade en kärleksrelation med, lämnade henne.
Mannen gav henne praktisk möjlighet att flanera fritt. Med honom vid sin sida avvärjdes de flesta av nattens rovdjur, de som hellre närmar sig ensamma kvinnor än de som potentiellt kan skyddas av en man. Men denna möjlighet fanns bara där så länge som han gjorde det. När han försvann tog han också ifrån henne den gåva som hans närvaro medförde: den att kunna se.
Men i detta blir också enögdheten ett slags vapen. Berättaren konstaterar, efter en konfrontation med en hotfull främling: ”Jag var inte det minsta rädd för honom… Sedan jag blev enögd bekymrade jag mig över huvud taget inte om någonting.” Och varför skulle hon? Hon har, kanske för första gången, en blick som inte finns där tack vare en mans tillfälliga barmhärtighet. Som faktiskt är hennes egen, omöjlig att stjäla eller inskränka. Kanske är det hon som ser bäst av dem alla.
Veckans tips: Helene von Druskowitz var en österrikisk filosof som levde mellan 1856 och 1918. Liksom författaren Robert Walser eller den svenske översättaren Eric Hermelin framlevde hon sina sista (27!) år på ett mentalsjukhus. Här skrev hon några av sina mest intressanta feministiska stridsskrifter, likt en Valerie Solanas ur takt med tiden. Hennes Pessimitiska kardinalsatser kommer nu på svenska på förlaget Ersatz. Volymen innehåller också en essä av översättaren Peter Handberg.
