På EU-valdagens kväll visade Svt:s Uppdrag granskning den franska dokumentären Det våras för populisterna (tillgänglig på Svt Play till den 24 juni). Filmen tar oss på en resa till fyra EU-länder där högerextrema, ”populistiska”, partier på sistone haft särskilt stor framgång: Italien, Frankrike, Holland och Ungern. Två tankar slår mig när jag tittar, båda sannolikt helt motsatta upphovsmannens intentioner (regissören Antoine Vitkine är nämligen ett stort namn i franska neokonservativa kretsar). För det första, hur stora likheterna faktiskt är mellan dessa populistiska partier och de etablerade partier de vill utmana. Och, för det andra, om inte populisterna fanns så skulle makthavarna vara tvungna att uppfinna dem, eftersom de utgör den perfekta oppositionen.
Populisterna talar i folkets namn. Bara de förstår de ”vanliga människornas” behov. De är verklighetens folk. De nya arbetarpartierna. I sin jakt på syndabockar skiljer de närande från tärande. Förvisso definieras de tärande efter hudfärg, kultur eller religion, medan de ordinära partierna ger sig på svaga grupper i största allmänhet. Rasismen ersätter klassföraktet, socialdarwinismen blir etnisk i stället för individuell. Populisterna vill kasta ut utlänningarna, de vanliga partierna vill hellre exportera våra utsläpp till deras hemländer. Populisterna anser sig, precis som Stefan Löfven, stå över det här med höger och vänster (naturligtvis en klassisk högerposition, eftersom man därmed förnekar kapitalismens grundläggande klasskonflikt). De populistiska partierna vill göra intryck av att vara folkrörelser, men styrs av en liten elit uppbackad av den moderna pr-industrin. Populisterna har sin historiska fantasimodell av nationen på samma sätt som de etablerade partierna fanatiskt rättar sig efter nationalekonomins fantasimodell av marknaden. Och populisternas auktoritära nationalism speglar sig i de ordinära nyliberalernas auktoritära globalisering.
I den italienska inledningen av Det våras för populisterna blir likheterna rent av parodiska. För vad är den karismatiske tv-clownen och mediagurun Beppe Grillo, och hans Rörelsen 5 Stjärnor, annat än en version av Silvio Berlusconi anpassad till finanskrisens decennium? Jag kommer att tänka på vad en känd tysk sade om hur historiska tragedier upprepar sig som fars. Nu för tiden tycks det snarare vara en ständig upprepning av samma tragiska fars.
När dokumentären avslutas i Ungern är det i stället den symbiotiska relationen mellan regeringspartiet (det ultrakonservativa Fidesz) och populismen (fascistiska Jobbik) som kommer i fokus. Jobbik utgör den perfekta oppositionen, som tillåter Fidesz att steg för steg avskaffa demokratiska fri- och rättigheter, samtidigt som de båda partierna göder varandra ideologiskt. Fidesz (som i EU-parlamentet tillhör samma grupp som M och KD) kan ta över allt mer av Jobbiks politik och ändå framstå som hjälpligt demokratiskt jämfört med Jobbiks uttalade fascism, medan Jobbik blir alltmer rumsrent och får allt större ideologiskt utrymme när stora delar av dess politik legitimeras av regeringspartiet.
Även om Fidesz och Jobbik på vissa sätt, exempelvis i sin gemensamma EU-kritik, ligger närmare varandra än många nationella populistpartier och regeringar gör, så är logiken ändå den samma överallt. I ljuset av populisternas nationalism kan etablissemangets nyliberala globalisering framstå som internationalism. Populisternas rasism kan få de gamla partiernas klassförakt att framstå som anti-rasism, samtidigt som invandringspolitiken kan ställas om från öppenhet och flyktingmottagning till hårt reglerad arbetskraftsinvandring. Hotet från stöveltrampande fascister, som Jobbiks Ungerska garde, får de växande nationella övervakningsapparaterna att te sig mindre skrämmande och det gradvisa tömmandet av demokratin på innehåll – de många ”reformerna” – som mindre dramatiska. Och ovanpå alltihop, utför populisterna förstås det nödvändiga arbetet att splittra arbetarklassen mitt itu. Sammantaget är det symbiotiska oppositionsförhållandet till populisterna förmodligen en helt nödvändig förutsättning för att de etablerade partierna effektivt ska kunna tjäna kapitalets intressen i dag.
Det våras för populisterna bjuder inte på någon djuplodande analys. Regissören Antoine Vitkines uppmaning till tittarna är att vi måste förlita oss på de etablerade partierna. En avhoppad senatsledamot från Beppe Grillos Rörelsen 5 Stjärnor hyllas för att hon, mot ledarens order, valde att stödja den sittande regeringens ”reformer”. Vi behöver mer av samma politik som skapat utrymmet för populisterna till att börja med, det är läxan för dagen. Håll ut! Några ”reformer” till och vi ser ljuset i den nationalekonomiska tunneln. Men uppmaningen ekar tomt, medan Det våras för populisterna ändå förblir en intressant, om än deprimerande, ögonblicksbild av tillståndet i Europa.
