Sedan lång tid tillbaka förekommer tvångsarbete i Vitryssland – liksom i Ryssland – och omfattningen minskar inte. I den västerländska debatten kring VM i herrhockey har stor uppmärksamhet ägnats åt de ingenjörsstudenter i Minsk som ”frivilligt” har praktikarbetat utan lön för att färdigställa arenorna inför mästerskapet. Men 18-åriga Ilja Kudelko, som själv är ingenjörsstudent på Minsk Statliga Tekniska Universitet, tycker ändamålet är gott nog.
– Utan Lukasjenkos sätt att leda hade vår suveränitet gått förlorad. Du ser ju själv vad som nu händer i Ukraina, säger han.
Studiekamraten Aleksej Katjkovskij, som också sitter i den täta skuggan under träden på Leningatans välvuxna allé, instämmer.
– Jag är visserligen ganska så intresserad av ishockey, men det är folkmassan som skapar själva festen. Ju fler som deltar desto bättre.
Hans ord påminner mig om den absolut vanligaste reklamskylten för VM här i Minsk: ”Tillsammans är vi en fest”. Jag börjar inse att studentmiljön här har förändrats en del på de sex år som förflutit sedan jag själv studerade i samma stad.
Den här generationen har levt hela sina liv med Aleksander Lukasjenko vid makten. I spåren av vad som hänt i grannlandet Ukraina råder i dag något slags konsensus, även bland unga akademiker, om att landets självständighet kräver en statsmakt som agerar resolut.
Mindre uppmärksammade än de gratisarbetande ingenjörsstudenterna är de unga värnpliktiga, vilka är påtagligt fler till antalet, som inkallades under själva världsmästerskapet för att gratis utföra de mest tidsödande civila vaktuppdragen. Bara under min vandring runt Minsk Arena – den spelfria dagen efter Tre Kronors knappa seger mot Vitryssland – hinner jag passera cirka 200 inkallade som orörligt står där och svettas i den stekheta solen.
”Bez kommentar”, som på svenska betyder ”jag har ingen kommentar”, är det enda de har lov att säga till förbipasserande.
På andra sidan gatan, i ett nybyggt köpcentrum, möter jag Anders ”Pudding” Weiderstål – Tre Kronors materialförvaltare sedan 30 år. Han har heller inget att klaga på.
– Kyckling och pasta, rent och fräscht och nybyggt. Bussar och bilar, allt fungerar bra. Innan vi kom hit undrade man ju hur ska det här fungera. Men vi tycker det har fungerat bättre än vi trodde. Så vi är jättenöjda faktiskt. Hur bra som helst. Man bara ringer och bokar en bil så kommer den till hotellet, säger han.
Det kungliga emottagandet här i Minsk har visserligen inte ändrat det svenska hockeyförbundets uppfattning: att de endast sysslar med idrott – inte politik. Men de inresta herrlandslagens förstklassiga serviceupplevelse lär ändå ha sänt en viss signal till hockeyförbunden om att hockeyn inte är vilket spel som helst i denna republik. Vid sidan av skidskyttet, där staten också har satsat betydande slantar, var ishockey en nationell angelägenhet på högsta politiska nivå långt före denna VM-turnering.
Många minns ännu Tommy Salos olyckliga målvaktstavla mot Vitryssland under OS i Salt Lake 2002 – både i Sverige och i Vitryssland. Förlusten mot ett underskattat Vitryssland skildrades av sportredaktionerna i Stockholm som en slags osannolik ”Davids seger över Goliat”. Här i Minsk ses de vitryska herrhockeyframgångarna mer som ett resultat av en långsiktig politisk satsning med målet att, i just denna disciplin, hävda sig på högsta nivå.
”Nu spelar vi i den högsta ligan”, konstaterade den statliga dagstidningen Vitryssland Idag efter hemmanationens 1–2 förlust mot Ryssland i en fullsatt Minsk Arena. De likriktade kiosktidningarna har aldrig haft några höga förväntningar på hemmalagets resultat i detta mästerskap. Viktigare än hur det gick på isen var trots allt att få visa upp den välrenoverade och välstädade huvudstaden för de utländska gästerna. Det större målet är att etablera Minsk som ett centrum för europeisk ishockey. Det förefaller ha lyckats. Ett herrhockey-VM i Stockholm märks knappt på gatorna. Här mobiliserar en hel nation.
Men de flesta vitryssar jag träffar i VM-turneringens största ”gästfrihetszon” i centrala Minsk kollar heller inte på själva matcherna.
– Vi har ju aldrig gått på hockey innan. Vi kom för festen, säger studenten Maria Prokupovitj som tillsammans med Tatjana Dmitrovitj studerar till tulltjänstemän på Vitrysslands Statliga Universitet.
Tillsammans med drygt 2 000 andra studenter tvingades de flytta ut från sina studentrum eftersom deras kvarter skulle användas som ”supporterby” för de utländska herrhockeyfansen.
– Nej, vi är inte utkastade, men vi blev tillfälligt flyttade till ett annat studenthem, säger Maria Prokupovitj.
De ser ändå positivt på hela eventet, även om de inte följer själva matcherna.
– Visst hejar vi på vårt lag, men vi kommer väl i huvudsak hit för att träffa utlänningar, säger Tatjana Dmitrovitj.
I det långa loppet är det dock inte ishockey som ska rädda den vitryska samhällsmodell – en ”socialt orienterad marknadsekonomi av innovationstyp” – som enligt republikens egna ekonomer har räddat landet från den sociala utslagning som drabbade grannländerna under 1990-talets nyliberala chockterapi.
På Minsk Statliga Ekonomiska Universitet, MGEU, ber jag Aleksander Bondar, professor i politisk ekonomi, att sammanfatta innehållet i den vitryska modellen.
– Den vitryska modellen karakteriseras av en stark stat, en pluralism av driftsformer, fungerande korruptionsbekämpning, oligarkernas frånvaro, och inte minst en kraftfull socialpolitik. Vi prioriterar medvetet att bekämpa arbetslösheten, vilket innebär att vi har en högre, men kontrollerad, inflation än vad ni har inom EU, säger han.
Även om landets officiella arbetslöshetstal kan ifrågasättas så ligger här ändå en materiell förklaring till varför så få vitryssar känner igen sig i den offerroll de så ofta tilldelats av såväl politiker som journalister i väst. Vitryssland är fortfarande ett arbetande industriland. De offentliga tv-skärmar på stan som visade herrhockeymatcherna från Minsk Arena har tillverkats några kilometer bort. Statens säkraste intäktskällor har ännu inte sålts ut och statliga banker dominerar alltjämt den lukrativa bolånemarknaden.
Men lönerna är låga i förhållande till priser på importerade konsumtionsvaror från väst. Inhemska offentliga tjänster kostar desto mindre och den gemensamma sjukvården förefaller ha överlevt.
– Vi verkar på en öppen marknad nu, men marknaden frågar aldrig om du är hungrig, inte om du är gammal och sliten, eller ifall du är ett barn. Därför måste staten in och styra, säger Aleksander Bondar.
Vad han inte nämner är jordbrukspolitiken – en subventionspolitik som får ishockeysatsningarna att framstå som försvinnande små. Jordbruket står för 40 procent av landets BNP, och presidentens överordnade prioritering är fortfarande att hålla liv i ett storskaligt subventionerat kolchosjordbruk, vilket har satt sina spår i den vitryska ekonomin.
Men trots konkurrensfördelar på hemmamarknaden har konsumentkooperationen BelCoopSojuz haft svårt att gå runt. I affärstidningen Belarus i Rynok (”Vitryssland och Marknaden”) är det krisen inom matindustrin – inte den nyss avslutade VM-turneringen – som fyllt förstasidorna. Under rubriken ”Byarna förbereder sig för reformer” introduceras presidentens senaste befallning om att ”effektivisera jordbruksindustrin” samt Direktiv nr. 5 om ”åtgärder för att höja jordbruksorganisationernas konkurrenskraft och det agrarindustriella arbetets status”.
Vad denna nationella kris egentligen handlar om – och som varken subventioner eller moderniseringar verkar kunna åtgärda – sammanfattades förmodligen allra bäst av några studenter jag mötte på väg ut från handelshögskolan BGEU:
– Det finns ju ingen här som vill jobba på landet!
De flesta här stödjer den dyra jordbruks- och glesbygdspolitiken, men landets främsta skola för blivande näringslivsledare vill själva inte bo där maten produceras.
Den vitryska jordbrukspolitiken handlar inte enbart om att exportera mat, utan även om att upprätthålla en befolkad landsbygd – själva symbolen för den unga vitryska nationen. När självständighetsdagen närmar sig dyker unga människor framför ett oändligt landskap av veteåkrar upp på tv-skärmarna i huvudstadens tunnelbana. 10 procent av befolkningen påstås arbeta
i primärnäringen, att jämföra med
1 procent i Sverige.
Trots detta föreslår presidenten – blott tre dagar efter att VM-turneringen är färdigspelad – ett återinförande av en form av arbetsplikt där republiken vid behov ska kunna beordra ut folk på fälten. För att detta ska kunna genomföras vill Lukasjenko även återinföra reserestriktioner för verksamma inom landets jordbruk. Detta är en politik som avvecklades i Sovjetunionen av Nikita Chrusjtjov 1953, efter Stalins död.
Ryska tidningar uppmärksammar nu att lagförslaget förefaller strida mot den nybildade Eurasiska Unionens fördrag. Där ingår en variant av EU:s ”fyra friheter”, som inkluderar ”arbetskraftens fria rörlighet”. Men utöver denna rörelsefrihet erbjuder heller inte den eurasiska tullunionen något substantiellt stöd för den flyttbara arbetskraftens rätt att organisera sig.
