Knappt hade första säsongen av Black Sails avslutats innan det var dags för premiär (30 maj) för nästa amerikanska tv-serie om karibiska 1700-talspirater. I NBC:s Crossbones gör John Malkovich en högst fiktiv tolkning av den kanske mest legendariske av alla tiders piratkaptener, Edward ”Blackbeard” Teach (eller Thatch eller Tack eller någon annan av de många varianter av namnet som förekommer, något det för övrigt skämtas om i seriens andra avsnitt).
Året är 1729, elva år efter det att den historiske Svartskägg dödades i strid med brittiska flottan; hans lik halshöggs, kroppen kastades i vattnet och huvudet hängdes upp i bogsprötet. Men seriens Svartskägg överlevde bataljen och gömmer sig nu på den okända ön Santa Campana. Här styr han med järnhand över en ”piratrepublik”, likt en sadistisk kombination av Yul Brynners prålige thaikung i Kungen och jag och Marlon Brandos överste Kurz i Apocalypse Now. ”Låt mig presentera mig”, säger han med en djup bugning när han först ställs inför seriens ”gode hjälte”, den tillfångatagne brittiske spionen Tom Lowe. Men i stället för att därefter säga sitt namn fortsätter han med att, i en och samma eleganta rörelse, skära halsen av en bunden man.
De två avsnitt som visats i skrivande stund är översållade med exempel på Svartskäggs smak för raffinerad tortyr, massmord och vana att styra sin besättning med godtyckligt, och ofta dödligt, våld. Det är inte utan att man tycker synd om verklighetens Svartskägg som åter igen, precis som i Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten (2011), får låna sitt namn åt en tyrannisk psykopat. Den historiske Edward Teach lär nämligen ha styrt sitt skepp i enlighet med tidens demokratiska pirattradition – där det gemensamma rådet, inte kaptenen, var högsta instans – och dessutom strävat efter minimal våldsanvändning. Trots samtidens intensiva propagandakampanj mot piraterna lär det exempelvis inte finnas ett enda bevarat vittnesmål som säger att han skadat eller låtit döda någon av sina fångar.
Ett ytligt referat av intrigerna i Crossbones innehåller så stora likheter med Black Sails att man seriöst börjar undra över hur det är möjligt. Men tittar man djupare på de världar serierna skapar är skillnaden desto större. Visst tar sig också Black Sails enorma friheter i sin användning av namn ur verkligheten, och visst bär serien ett skimmer av (mörk och barnförbjuden) romantisk gothic. Men därunder hittar vi ett rikt persongalleri av relativt komplexa karaktärer och ett, i alla fall för genren, lovvärt mått av socialt djup i skildringen av piratsamfundet och dess förhållande till tidens klassamhälle (se artikel i Arbetaren 21/2014).
Visuellt påminner Crossbones mer om en barntillåten version av Paradise Hotel med inslag av romantik i strandkanten från Baywatch. Men framför allt är det en enmansshow. Det här handlar om John Malkovich. Och John Malkovich. Och John Malkovich.
I skuggan av hans formidabla närvaro förvandlas resten av rollerna till staffagefigurer. Det är som om de medverkade i olika serier. John Malkovich i en uppsättning av Royal Shakespeare Company, resten i en billig amerikansk eftermiddagssåpa från 1980-talet. (Samtidigt – som alltid med denne karismatiske skådespelare – glömmer jag inte för en sekund att det är John Malkovich jag tittar på. Han blir aldrig ett med sin roll. Rollen får bli ett med honom.)
I den mån övriga karaktärer ändå ges någon rudimentär personlighet sker det dessutom helt efter strikt klasshierarki. Ju lägre klassposition, desto mindre personlighet. Gemene pirat är en viljelös följare som delar Svartskäggs sadistiska lustar. De prostituerade i den obligatoriska bordellen är glada, välmående ”playboybunnies” i bikini.
Det säger sig självt att Crossbones därmed inte kan matcha Black Sails socialhistoriska ambitioner att visa det tidiga 1700-talets karibiska pirater som de klassmedvetna, sociala revoltörer de faktiskt var. Visserligen håller John Malkovich, eller Svartskägg om ni så vill, ett inledande anförande om jämlikhet och opposition mot det brittiska klassamhället, ungefär i stil med det som piraten Singleton håller i första avsnittet av Black Sails. Men allt vi hör när John Malkovich talar om ”atensk demokrati” är den etablerade envåldshärskarens (själv)bedrägeri.
