Hans blick är tom och stirrar rakt fram. I famnen bär han sin dotter, hon som aldrig fick uppleva sin sexårsdag. Hennes kropp är insvept i ett gulfärgat tygstycke. Bakom flickan mamman, med en hjärtskärande röst som skriker i förtvivlan. Ytterligare lite bakom den döda flickans syskon, som med frågande blickar antagligen inte förstår vad som hänt trots att de nog förstår ändå.
Processionen är på väg ut från det som en gång var ett fältsjukhus, men som nu mer påminner om en utbränd bombkrater där det mesta förstörts. Familjen passerar den grind som inte längre existerar och fortsätter rakt fram. På väg ut, på väg bort. Deras ryggtavlor slukas snart av askan och ruinerna i det som återstår av Leer, en gång en livlig stad i Unity State där livet inte stod i skymundan för döden.
Flickan kommer snart att vara begravd i något av de omkringliggande fälten – svälten har krävt ännu ett offer i Sydsudan.
Sedan konflikten bröt ut i landet i december 2013 är antalet dödsoffer inte bekräftat. Enligt de uppskattningar som gjorts från olika sidor nämns 10 000–30 000 offer. Enligt biståndsorganisationer i landet är miljontals i riskzonen för akut undernäring. FN varnar för en utbredd svältkatastrof som på flera platser i Unity State redan har anlänt. Leer, hemstad för rebelledaren och den tillika avsatte vicepresidenten Rieck Machar, är en av de platser som drabbats hårdast av kriget.
– Du ser vad regeringen har gjort här, de vill förinta vårt folk, säger Gatdin Gatdin, tidigare parlamentsledamot.
Han sveper med handen över dessa fält som omger Leer. Kroppsdelar och benbitar som slitits ifrån varandra av hyenorna ligger spridda över stora områden.
– Det kommer aldrig bli fred om inte Salva Kiir (presidenten, redaktörens anmärkning) avgår, säger Gatdin Gatdin.
De flesta i Leer, liksom i många andra delar av Sydsudan, känner inte till de bakomliggande orsakerna till konflikten och än mindre har de kännedom om landets politiska system. Men samtidigt som Gatdin Gatdin går här på dödens fält görs ett försiktigt framsteg; president Kiir och rebelledaren Machar möts i Addis Ababa.
För Chathiack Badiet Teny finns fortfarande en chans att undkomma den bruna jorden där redan så många begravts. Chatiack har precis fyllt ett år. Hans mamma Nyavoba Tob har burit honom i timmar. Under den starka solen utan vatten kom hon till slut- fram. Förhoppningsvis i tid för att kunna rädda sin utmärglade son.
– Vi är döende här, det finns inget kvar, ingen mat, ingenting, säger Nyavoba Tob uppgivet, samtidigt som hon försöker ge sonen förstärkt mjölkblandning, ett kosttillskott för personer som lider av akut undernäring.
Men pojken har varit utan mat så länge att hans kropp stöter bort det mesta av det hans mamma försöker ge honom. Det är dagen efter att Läkare Utan Gränser har återvänt till Leer sedan de tvingades fly när striderna eskalerade. Kampen mot hungern är utbredd och ryktet om organisationens ankomst har spridit sig. Över 800 barn kommer med sina föräldrar redan den första morgonen, och många har liksom Nyavoba vandrat i timmar, en del i dagar, för att nå den utbrända kliniken.
– Det är hemskt, men vi kan bara ta emot det allvarligaste fallen. Det är helt enkelt för många som är undernärda, säger en sjuksköterska som springer mellan barnen och deras mödrar som sitter utspridda i resterna av de byggnader som fortfarande står.
Mötet i Addis Ababa den 9 maj resulterade i ett fredsavtal efter påtryckningar från det internationella samfundet. Men bara några timmar efter att avtalet skrivits under rasar återigen strider i Unity State.
Några veckor senare menar bedömare att säkerhetsläget, trots allt, förbättras något i landet. I dagarna möts de båda stridande parterna vid förhandlingsbordet igen i Addis Abeba för att utveckla fredsavtalet. Kanske kommer Chatiack Badiet Teny och de andra som kämpar för sina liv att få uppleva en varaktig fred och kunna överleva. Kanske kommer de att dö av hunger om striderna fortsätter och tvingar bort hjälporganisationerna.
I dagsläget är det ingen som vet vad som kommer att ske i spelet om Sydsudans framtid. Men klockan tickar. Snabbt. För alla de namnlösa som begravs i enkla gravar, de som blir en siffra i statistiken, ett nummer i uppskattningen om hur många som verkligen har dött indirekt av kriget, har tiden redan runnit ut.
