Med den ekonomiska ojämlikheten snabbt på väg mot samma nivåer som under den viktorianska eran, och ekonomin fast i en utdragen, lågfrekvent depression inte olik den långa depressionen 1873–96, är det kanske inte så konstigt att 1800-talets monster hemsöker populärkulturen. Det är vampyrer och varulvar, Dracula, Jack the Ripper, och Victor Frankenstein.
Flera anglosaxiska tv-serier har utspelats i Jack the Rippers skugga under åren efter finanskrisens utbrott. I första säsongen av Whitechapel (2009) härjas Uppskärarens kvarter av en modern copycat. Ripper Street (2012) tar oss tillbaka till åren efter morden; seriens inledande säsong utspelar sig 1889, de officiella fem Rippermorden begicks under andra halvåret 1888.
Dess första avsnitt öppnar med en guidad tur till Uppskärarens brottsplatser i East Ends fattiga gränder. Men de välklädda slumturisterna får mer än de betalat för när de plötsligt ramlar över liket efter en mördad ung kvinna. Är Jack tillbaka? I enda säsongen av nedlagda Dracula (2013) får vi i stället veta att Rippermorden var kamouflerade vampyrattacker.
Nya brittisk-amerikanska Penny Dreadful, som i skrivande stund hunnit till det femte av första säsongens åtta avsnitt, utspelar sig också den i London under 1800-talets sista decennium. I den allra första scenen slits en ung torghandlerska och hennes lilla dotter i stycken av en förövare vi aldrig får se. Snart surrar förstås ryktena om Jacks återkomst. Så här långt ser det dock ut som om förövaren i stället är en varulv sprungen ur den amerikanska överklassen. Men i denna serie, där en ung Victor Frankenstein samsas med både Mina Harker och professor Abraham Van Helsing från Bram Stokers Dracula, liksom med Oscar Wildes Dorian Gray, är det knappast omöjligt att också Jack the Ripper dyker upp så småningom.
Penny Dreadful har lånat både titel och tillvägagångssätt från de billiga häften med sensationalistiska skräck- och äventyrsberättelser som gjorde succé bland Storbritanniens allt läskunnigare arbetarungdom under 1800-talets andra hälft. Följetongerna i dessa ”penny dreadfuls”, som kom ut med ett nummer i veckan om 8 eller 16 sidor, blandade gotisk skräck med romantiska skildringar av stråtrövare och sociala banditer. Mer än ett sekel innan vår videovåldsdebatt orsakade dessa häften (också kallade penny bloods på grund av sitt våldsamma innehåll) moralpanik bland samhällets övre klasser, som gärna gav dem skulden för den ungdomsbrottslighet som förstås bottnade i social misär, svältlöner och arbetslöshet.
Sedd ur borgerskapets synvinkel var rädslan för penny dreadfuls ändå inte helt orimlig. Några av de viktigaste upphovspersonerna var nämligen politiska radikaler. Det kunde också märkas i berättelserna. Den kanske mest framgångsrike var George W.M. Reynolds – i dag bortglömd, men i mitten av 1800-talet mer läst än självaste Charles Dickens.
I motsats till den fackföreningshatande Charles Dickens var George Reynolds såväl ledande inom chartismen, den proletära rösträttsrörelsen, som socialist, republikan och religionskritiker. Hans serie The Mysteries of London (1844–46, inspirerad av den franske socialisten Eugène Sues Paris mysterier) lånade motiv från den gotiska skräckromanen men flyttade dem från landsbygden till storstaden för att skildra det våldsamma livet i den moderna industrialiserade metropolen. Fattiga lagbrytare behandlades ofta med sympati och sexualitet skildrades med en för tiden ovanlig frispråkighet. Fokus låg på den skarpa kontrasten mellan de fattigas och de rikas liv: författaren inledde ofta med polemiska prologer, med ”proto-marxistisk” samhällsanalys.
Språket från penny dreadfuls tog George Reynolds med sig till sina politiska skriverier. I första numret av hans tidskrift Reynolds Political Instructor (1850) beskrivs exempelvis socialismens och den ”röda republikanismens” fiender inom överklassen som ”lata drönare som likt vampyrer när sig på de arbetande miljonernas blod, senor och svett” och som ”förslavare med demonhjärtan”.
Också i tv-serien Penny Dreadful kastas vi snabbt mellan djupaste fattigdom och extravagant lyxliv. Det går ett spår av blod från rika till fattiga, från män till kvinnor och barn. Här har vi lungsjuka irländska fabriksarbetaren Brona Croft (Billie Piper), som drivs till prostitution när hon förlorar sitt jobb till en maskin. Hon säljer sin kropp till den odödlige, stormrike Dorian Gray (Reeve Carney), som, när Brona hostar blod under deras samlag, fascinerat undrar hur det känns att vara döende. Här har vi den berömde ”upptäcktsresanden” Sir Malcolm Murray (Timothy Dalton) – ett mänskligt monster som enligt egen utsago ”vandrat varje steg genom blod” under sina många Afrikaexpeditioner och som övergav sin son när denne låg döende i dysenteri och sket blod. Här har vi likplundraren Victor Frankenstein (Harry Treadaway) som syr ihop kroppsdelar i sin vindsvåning medan stadens fattigaste gör sig en obekväm sovplats i trapphuset utanför hans dörr. Här utövas lobotomi för att bota kvinnor från hysteri. Och någonstans på botten av Atlanten ligger ett slavskepp med 100 döda själar.
Nu hoppas jag bara på att Jack the Ripper också ska dyka upp på allvar, inte bara i dialogen. För bättre än något annat monster fångar Uppskäraren marknadens osynliga hand som, på en och samma gång verklig och undflyende, ständigt lurar på samhällets skuggsida med sitt skarpa knivblad redo.
