Om jag ska välja mina bästa lesbiska texter, en god idé för övrigt, intar Christina Rossettis (1830–1894) Trollmarknad från 1862 en förtjänstfull placering. Det är en längre episk dikt, i dagarna för första gången utkommen på svenska via ellerströms förlag, i översättning av Olle Thörnvall.
Handlingen är följande: två systrar, Lizzie och Laura, lever tillsammans i ett hus på landsbygden. I trakten stryker en grupp troll omkring och säljer (förbjuden) frukt. Laura lockas av deras rop. Trots systerns protester går hon bort till trollen och äter av allt de bjuder henne och betalar med en lock av sitt hår. Priset för detta visar sig vara att hon aldrig mer kan se eller höra trollen, aldrig mer smaka av deras underbara frukt. Laura sjunker ner i en djup depression.
I ett försök att rädda sin syster går Lizzie till trollen och ber att få köpa hem lite varor. Men trollen säger att frukten bara kan ätas på plats, hos dem – vill hon inte ha? Lizzie vägrar så klart. Inte ens när de i en förfärlig övergreppsscen försöker tvinga i henne fikon och aprikoser ger hon efter. Hon håller munnen stängd och hoppas att systern ska dricka av fruktköttet på hennes kropp.
Så sker också. Lizzie kommer hem och ber: ”håll mig, kyss mig, drick de safter / jag tog med från trollens glänta […] Ät mig, drick mig, håll mig kär / Laura, ta du bara”. Laura gör som hon blir ombedd; hon kysser Lizzie, eller tar emot sakramentet, och frisknar mycket riktigt till. Dikten slutar med att Laura många år senare konstaterar för sina barn: ”ingen vän är som en syster”.
Det är kanske inte förvånande att Troll- marknad har blivit föremål för åtskilliga feministiska läsningar. Systrarnas relation är tveklöst erotisk, liksom de lustfyllda beskrivningarna av frukten: ”duniga persikor, / svartmogna mullbär […] hon sög och sög och sög igen”. I ett samhälle som det viktorianska England visste sublimeringen av samkönat begär inga gränser.
Christina Rossetti själv växte upp i London som yngst av fyra syskon, däribland William Michael och Dante Gabriel Rossetti, medgrundare till prerafaeliterna. I tonåren drabbades hon av vad samtiden rubricerade ett ”nervsammanbrott” som det sägs att hon aldrig hämtade sig från. Senare kom hon att jobba i tio år på ett hem för ”fallna kvinnor”; ogifta mödrar, prostituerade, och andra som på något sett störde den allmänna sexualmoralen.
Frederick S. Roden har kallat Rossetti för en ”queer oskuld”.
Å ena sidan förblev hon genom hela sitt liv ogift. Å andra sidan var det något i denna ogifthet som inte stod rätt till. Hon kunde ju gått i kloster, som den djupt troende intellektuella hon var – men icke. Hon stannade hemma, skrev böcker, och arbetade på kvinnohemmet.
Så blev Rossetti något avvikande. Symbol för ett slags skev sensualitet, ett av tiden fördömt systerskap. Nu, 150 år senare, äntligen på svenska.
Veckans tips: Svenske Johannes Bureus (1568–1562) hör man sällan om numera. Han var dock en man av många förmågor: riksantikvarie, runforskare, mystiker och allmän esoteriker. Om honom har idéhistorikern Håkan Håkansson skrivit en nyutkommen och förmodligen oerhört läsvärd bok. Vid tidens ände som den heter ges ut av Makadam förlag och går att få tag på via de stora internetbokhandlarna.