Risterrasserna i den filippinska bergskedjan Cordilleras kallas ibland för ”världens åttonde underverk”. Här odlar Oscar och Mai Ramirez ris i ett paradisiskt kulturlandskap som sett likadant ut i mer än 2 000 år. Men när det pris de erbjuds för sin skörd rasar så lågt att pengarna inte räcker till nästa års utsäde har de inget val. De gör som så många andra offer för kapitalismens ständigt pågående primitiva ackumulationsprocess. De packar ihop sina få tillhörigheter och migrerar med sina två små barn till storstaden.
Här luras de redan första dygnet på sina sista slantar av två skojare som hyr ut rum som inte tillhör dem. Därmed har familjen Ramirez nått den ekonomiska botten. De har inget annat val än att sälla sig till slummens ständigt växande befolkning, de miljoner som göder den snabba tillväxten med sina slit- och slängkroppar.
Oscar, som har ett förflutet i armén, tycker sig ha tur när han får vaktjobb på ett värdetransportbolag. Ersättningen är 60 kronor om dagen och ett par tusenlappar i ”avgångsvederlag” om man blir dödad. Kanske inte så illa i ett land där en dryg fjärdedel lever på mindre än en dollar om dagen. Å andra sidan, Oscars partner och mentor, Ong, har redan begravt tre av Oscars föregångare.
För att familjen ska kunna sätta mat på bordet fram tills Oscars första avlöning tvingas Mai ta jobb på en sexbar. Hon ska locka de manliga kunderna att köpa sprit genom att låta dem idka petting med henne. Men hon kan inte dölja sin motvilja och är alldeles för dålig på att le falskt. Därför säljer hon för lite och får snart ett ultimatum. Hon får jobba kvar om nioåriga dottern Angel tar hand om ”specialkunder”.
Filippinsk film har upplevt en renässans de senaste åren efter en djup kris kring millennieskiftet. På hemmaplan har inhemska komedier och romantiska dramer slagit publikrekord. Parallellt har en ny generation independentfilmare vunnit framgångar på internationella filmfestivaler med hjälp av billig digital teknik. Ett genombrott kom 2009 när Brillante Mendoza vann regipriset i Cannes med Kinatay, en film som handlar om en ung kriminologistudent som börjar jobba för ett brottssyndikat för att kunna försörja sin familj. Temat återkommer i Metro Manila, där även Oscar Ramirez korsar den ofta hårfina gränsen från brottsbekämpare till brottsling.
Både till form och till innehåll kan Metro Manila sägas vara en del av den nya filippinska independent-trenden, även om det officiellt är en brittisk-filippinsk produktion, regisserad och skriven av engelsmannen Sean Ellis (som en del kanske minns för den romantiska fantasykomedin Cashback).
Lite ironiskt, med tanke på handlingen, är det förstås att filmen aldrig hade blivit gjord om det inte vore för den ”komparativa fördel” som huvudstadsregionen, titelns Metro Manila, har i överflöd: billig arbetskraft. Sean Ellis fick nämligen inte ihop tillräckligt med pengar för att ha råd att göra sin tredje långfilm i hemlandet. Men kulturellt är Metro Manila ändå en filippinsk film – en filippinsk historia med filippinska skådespelare och inspelad på det lokala språket, tagalog. Här skiljer den sig från de många filmproduktioner som flyttas till billigare länder uteslutande av ekonomiska skäl, samtidigt som de tydligt – genom skådespelare, språk och berättelser – riktar sig främst till det rikare hemlandets publik.
Historien om migranter från landsbygden som utnyttjas i den moderna storstaden, om fattigdom som driver unga män in i kriminalitet och unga kvinnor till prostitution, har förstås berättats i otaliga varianter förut. Och trots att det beror på att det är en historia som upprepas dagligen i verkligheten, kan det ändå lätt bli kliché. Men Sean Ellis gör det väl och har god hjälp av huvudrollsinnehavarna, Althea Vega (Mai) och Jake Macapagal (Oscar). Han ger oss tid att ta in miljöer och läsa ansikten, men utan att falla in i longörer. Han hanterar actionsekvenserna snyggt och håller dem korta så att de inte bryter sönder den psykologiska spänningen. Och han bäddar in det hela i en poetisk realism där de poetiska inslagen aldrig får tränga undan realismen, bara förstärka den.
Metro Manila prisades som bästa brittiska independentfilm 2013, i konkurrens med engelskspråkiga filmer som Philomena och The Selfish Giant. Men i det fattiga svenska biograflandskapet får den tyvärr inte plats. Vi får nöja oss med att se den på en mindre skärm. Gör det.
