För några veckor sedan spreds bilder av olika platser i London där bultar satts ned i marken för att hindra hemlösa från att sova där. Bilderna väckte stor uppmärksamhet, upprörda artiklar följde och det tog inte lång tid innan några personer hällde cement på bultarna. Själv funderade jag över denna stora uppståndelse. Det är ju […]
För några veckor sedan spreds bilder av olika platser i London där bultar satts ned i marken för att hindra hemlösa från att sova där. Bilderna väckte stor uppmärksamhet, upprörda artiklar följde och det tog inte lång tid innan några personer hällde cement på bultarna. Själv funderade jag över denna stora uppståndelse. Det är ju ändå så här det ser ut lite här och var nu för tiden?
Offentliga platser utformas i syfte att hindra vissa människor – de som inget har – från att vistas där. Inte minst syns detta i de luffarsäkra bänkar som Arbetaren tidigare skrivit om. Allmänna sittplatser har länge betraktats som riskfyllda platser, magneter för oönskade personer som anses skapa otrygghet. För att hantera detta påstådda otrygghetsproblem tycks uppfinningsrikedomen vara gränslös. Kreativiteten i designen av obekväma bänkar flödar, utfall och risker kalkyleras och beräknas. Kan någon lägga sig ned? Skärma av den med armstöd eller ge den en lätt lutning. Klotter? Gör den i ett särskilt material. Det som brukade vara själva syftet med en bänk, att kunna sitta skönt, tycks spela allt mindre roll.
Men kanske väcker bultarna i marken så mycket uppmärksamhet för att de i sin brutala framtoning faktiskt är så uppriktiga? Här maskeras inte syftet, här bäddas det inte in i teoretiska begrepp som ”situationell brottsprevention” eller käcka fraser som ”design against crime”. Människan reduceras till ohyra, varken mer eller mindre.
Medan luffarbultarna dränktes i cement mötte emellertid en farlig parkbänk i Surrey, utanför London, ett helt annat öde. Denna bänk, placerad under en tågstation, ansågs vara så obehaglig att myndigheter satte upp ett högt galler runt hela bänken. Man låste helt enkelt in den, klädde in den i ett modernt brottspreventivt kyskhetsbälte. Ville folk envisas med att sitta på bänken fick de bryta sig in. Och det var precis vad folk gjorde. Och inte bara det. Med sig tog de kuddar, filtar, krukväxter, tv-apparater och soffbord. På bloggen Interbenchion dokumenterades platsens förvandling. Det inhägnade utrymmet blev ett vardagsrum. Det julpyntades i juli. Bänken kläddes in i tyg och förvandlades till en dinosaurie. Bänken fick sällskap av ett dussintal stolar.
Vi får ofta höra att vi inte ska vika ned oss för brottsligheten, en kriminalpolitisk klyscha som används för att motivera ”hårdare tag”. Men när vi samtidigt uppmuntras att läsa in otrygghet i platser, gör hemlösa, missbrukare och tiggare till orsaker till problem i stället för symptom på problem och låter våra gemensamma miljöer begränsas, har vi inte i högsta grad vikt ned oss? Vi behöver inte låta andra definiera vårt sociala rum åt oss. Invånarna i Surrey visar att det inte behövs.