Nyliberalismen har som bekant sedan länge besegrat inflationen. Penningvärdet har räddats genom att människovärdet devalverats. Vad gäller det senare värdet hägrar nollvisionen – noll och intet värde bortom marknaden. Kanske kan man säga att Södertälje kommun uppnådde målet i februari förra året. Eller i alla fall ett viktigt delmål. Då beslutades nämligen att den som är beroende av försörjningsstöd i livet inte längre ska få begravningsstöd efter döden. Ingen gravsten, ingen dödsannons. Bara förintelse. I döden får så den osäljbara arbetskraftens minne i alla fall sitt rätta marknadsvärde, i väntan på att dess levande bärare ska kunna reduceras till samma nivå. Den ekonomiska besparingen är marginell, men kapitalets symboliska seger är desto större.
Denna kamp om människovärdet, ända in i döden, är förstås internationell. I det tragikomiska dramat Still Life utspelar den sig i Londonkommunen Kennington. Här arbetar John May som ”funeral officer” (kommunal begravningstjänsteman). Han har till uppgift att ordna begravningar för de som dött ensamma och att, om möjligt, spåra upp efterlevande. Med hjälp av gamla fotoalbum, vykort och andra personliga tillhörigheter rekonstruerar han de dödas liv så gott det går. Oftast handlar det om fattiga människor. Lika ofta slutar det med att May är ensam på deras begravningar, medan en präst läser de minnesord May författat och spelar den musik May omsorgsfullt valt ut.
Att John May utför sitt arbete så samvetsgrant beror i alla fall till en del på att han ser sin egen framtid i sina klienters öde. I hans ensamma tillvaro utgör de döda, vars historier han väcker till liv, det närmaste han kommer vänner och familj. Han tar hem deras gulnade fotografier och klistrar in dem i ett gemensamt fotoalbum. Han köper en egen gravplats på den kyrkogård de begravts på.
John May lever inte bara för sitt arbete – arbetet ger honom ett liv. När han ger de döda en historia värd att minnas är det också sitt eget liv han ger värde. Allt för mycket värde, ska det visa sig. För hans överordnade anser att han är på tok för noggrann och långsam. Och dessutom beslutar han om för många dyra jordbegravningar i förhållande till de billigare kremeringarna. Därför ska hans avdelning slås samman med grannkommunens. Och själv blir John May uppsagd, efter 22 år på sin post.
Greve Uberto Pasolini Dall’Onda (född 1957) är inte släkt med namnen Pier Paolo, men väl med en annan av Italiens stora 1900-talsregissörer. Han kommer nämligen från samma aristokratfamilj som Luchino Visconti. Själv flyttade Uberto Pasolini tidigt till England där han jobbade som kapitalförvaltare i tolv år innan filmkarriären tog fart. En sorts genombrott fick han som producent för succén The Full Monty (1997), som dessutom lär bygga på hans idé. Som regissör har han bara gjort en film tidigare, Machan (2008), en komedi på temat migration som bygger på en verklig historia om några killar från Sri Lanka som utgav sig för att vara landets, i verkligheten icke existerande, landslag i handboll för att få visum till Tyskland.
Med John May har Uberto Pasolini gett nytt blod åt en välkänd figur: den gråe lille byråkraten, den hunsade kontorsråttan i vars bröst dunkar ett varmt, rebelliskt hjärta. Ovärderlig hjälp har han av den underbart oförliknelige Eddie Marsan i huvudrollen. Med sträng återhållsamhet i skådespelet skapar Eddie Marsan oräkneliga känslomässiga nyanser inom ett minimalt spektrum. Och när han någon gång låter John Mays polerade fasad rämna det allra minsta går det som en chockvåg från duken till åskådaren.
Skådespelet matchas av de minimalistiska interiörerna i såväl kontorslandskap som hem – målade i fler nyanser av smutsvitt, ljusgrått och stålblått än jag trodde existerade – där varje till synes obetydlig detalj berättar något för oss. Ur alla dessa fragment av liv lösgör sig också en större berättelse, den om Storbritanniens historia från 1970-talet till i dag, sedd ur ett (eller snarare flera) underifrånperspektiv. Det är en berättelse om arbetsplatskamp och Falklandskrig, om överfulla fängelser och social utslagning, om hemlöshet och ensam död.
Men det är också en berättelse som påminner oss om att vi inte är tvungna att se varandra genom maktens, byråkratins eller reality-tv:s ögon. Att vi kan välja att se människovärdet bortom marknadsvärdet, de komplexa människorna bakom tabloidernas klassföraktande karikatyrer. Att vi rentav måste göra det, för annars är det också oss själva vi devalverar. Dessutom är det en film om glädjen i att pissa tillbaka ibland.
Mitt i en svag filmsommar dyker Still Life upp som en bitterljuv överraskning. Kanske är det rentav årets bästa film på en svensk bioduk så här långt. Premiär 25 juli.
