Fabian Risk är en Stockholmspolis som av för läsaren oklara anledningar ska börja jobba i sin barndomsstad Helsingborg. Där har det nyligen skett ett bestialiskt mord. Trots semester blir Fabian inkallad – det är nämligen en gammal klasskamrat till honom som har blivit mördad. Ganska snart anar han vem mördaren är. Han inser också att fler personer är i fara, bland andra han själv.
Samtidigt är det en massa andra saker som inte går på räls i Fabians liv. Äktenskapet till exempel. Han har heller inget flyt med sina nya kollegor. Mördaren gäckar honom, men motivet börjar klarna. Det handlar om mobbning i barndomen. Den sortens mobbning som handlar om att osynliggöra. Som kan föda ett sjukt hat, forma monster. Allt går överstyr när mördaren får smak på att förverkliga sina värsta fantasier. Levande mardrömmar avlöser varandra utmed boksidorna. Det blir värre och värre; en blandning av När lammen tystnar och Och så var de bara nio, i hardcoreversion.
Offer utan ansikte är Stefan Ahnhems skönlitterära debut. Men knåpat ihop hemska mord i polismiljö har han gjort i över 20 år. Han har skrivit manus till ett antal olika deckarfilmatiseringar, bland annat Irene Huss och Wallander. Nu säger han själv i en film på förlagets hemsida att han vill bredda sig, vidga ramarna, tänja på gränserna. Det finns så mycket regler inom filmen, säger han. Det bådar gott. Man kan få in mycket i böcker som inte ryms i tv-rutan. Författaren kan teckna porträtten lite djupare och skapa sidohistorier som inte blir svåra för läsaren att följa. Det går att fantisera, måla upp blodiga situationer som inte störs av tafflig rekvisita.
Förlaget påstår att Stefan Ahnhem med Offer utan ansikte tar läsaren till helt nya höjder, ”med ett intelligent kollage av psykologisk thriller, amerikansk seriemördartradition och skånsk deckartradition.” Boken presenteras som ”en tät skildring av vad mobbing och utsatthet i barndomen kan göra med människor.” Det är uppenbarligen ett säljande koncept. Boken släpptes i början av juni i Danmark och har redan sålts till ytterligare nio länder.
Själv känner jag mig inte helsåld. Hittar inte ens en antydan till originalitet. Jag ser bara säkra kort och pålitliga svenska deckarschabloner. Som när Ahnhem beskriver hur det ser ut hemma hos den osympatiske, lite småkorkade lagerarbetarmannen som just blivit mördad. Han som, när han inte åkte till Tyskland och köpte billig öl, stod på gymmet och gav näring åt sina anabola steroider. Författaren målar upp en förutsägbart nedlåtande oupplyst arbetarmiljö. ”Just den här bokhyllan innehöll det väntade. En samling med färglada spritflaskor och kristallglas i varierande storlekar samt några souvenirer från Grekland och Kanarieöarna fyllde hyllorna i den upplysta vitrinskåpsdelen. Skivsamlingen bestod av några olika samlingsskivor och dvd-samlingen bestod till hälften av Disney och till andra hälften av svenska deckare.”. Arbetarhemmet. Där en ser ut som ullaredscampare, besöker horhus i Thailand och är materiellt sinnad som värsta lyxfällestipendiat.
Eller vad sägs om beskrivningen av kvinnan med det råttfärgade håret: ”… de foträta skorna och det osminkade ansiktet, ja hela hennes utstrålning berättade att det här var en person som hade gett upp”. Jaså?
Och så har vi Fabian Risk, den charmigt tilltufsade polisen. Insnärjd i obehagliga barndomsminnen går han ut på en riskfylld mördarjakt samtidigt som han slåss mot vardagen. Han kämpar sig framåt i en mordhärva där han både är möjligt offer och förövare. I en verklighet full av dumma personer utan djup, onda utan empati, tuffa utan ödmjukhet, sårade utan självinsikt. Karikerad allmänhet.
Och vad är det Stefan Ahnhem egentligen vill berätta? Att man måste göra upp med sitt förflutna? Att mobbing sätter djupa spår? Trots bokens generösa omfång på 589 sidor tycks han ha fastnat i manustänk. Det är oavbruten action samtidigt som karaktärerna förblir endimensionella och övertydligt formade. Ahnhem har inte utnyttjat litteraturens alla möjligheter till fördjupning, utan satt sig i en båt med klonade sterotyper. Det är kantigt och ofta klumpigt. Hårda penseldrag med mycket blod och mycket sex. Den här killen vet vad som säljer.
Men barndomen är ett tacksamt ämne som vi alla har en relation till. Och det är ändå en välarbetad bok som Stefan Ahnhem har skrivit. Här har gjorts mycket efterforskning. Men om han ägnat lite mer tid åt att lära känna de levande människorna omkring sig – tittat närmare på deras bevekelsegrunder, undersökt varför vissa går ut som vinnare och andra inte – hade läsningen vunnit mycket. Men jag tror han redan har tänkt sig i vilken hylla denna bok passar.