Den senaste arméoffensiven inleddes den 15 juni, delvis som ett svar på den terrorattack som genomfördes mot Karachis internationella flygplats i början av juni och som krävde 18 människors liv.
I nio års tid har den pakistanska militären försökt slå ut de militanta grupper som finns i de federala klanområdet Fata. Nu fokuserar armén på regionen Norra Waziristan, där talibanerna i stort sett kunnat röra sig obehindrat ända sedan de flydde dit undan den amerikanska offensiven mot Afghanistan 2001.
Den svensk-pakistanske journalisten och författaren Farooq Suehria betecknar den rådande situationen i Pakistan som mycket invecklad.
– Om inte den pakistanska militären överger sin strategi att beskydda de som man ser som ”goda” talibaner, samtidigt som man försöker eliminera de ”dåliga”, kommer alla deras operationer att visa sig vara verkningslösa eller kontraproduktiva för dem, säger han till Arbetaren.
För den redan så krigströtta lokalbefolkningen blir resultatet av den senaste offensiven flykt, hunger och sjukdomar.
Många av flyktingarna i flyktinglägren i Bannu, en stad i provinsen Khyber Pakhtunkwa, är fullständigt utmattade efter att ha tvingats resa i flera timmar på usla vägar i 45-gradig hetta. Redan innan den senaste storoffensiven fanns närmare en miljon flyktingar i Khyber Pakhtunkwa, och provinsen har inte de resurser som krävs för att ta hand om alla nya flyktingar.
– Vi har genomfört hälsokontroller av ungefär 28 000 flyktingar, säger Sabz Ali, som är biträdande chefsläkare vid Bannus sjukhus, till nyhetsbyrån IPS.
Enligt Sabz Ali var 25 000 av dessa flyktingar drabbade av sjukdomar och problem som förorsakats av att de tvingats dricka smutsigt vatten, vistats för länge i den starka solen eller drabbats av näringsbrist. Sabz Ali menar att det krävs omfattande insatser för att förhindra ett stort sjukdomsutbrott bland flyktingarna. Närmare 90 procent av flyktingarna är extremt fattiga och har ingen möjlighet att vända sig till privata läkare, utan tvingas vänta länge i kö för att få möta sjukvårdspersonal.
För en del blir väntan nästan outhärdlig.
– Min hustru har ett beräknat förlossningsdatum om två veckor, säger 30-årige Jalal Akbar.
Han och hans hustru tvingades på flykt undan hemmet i staden Mir Ali i Norra Waziristan.
– Men läkarna säger att barnet riskerar att komma tidigare på grund av den stressfyllda resa vi tvingades iväg på för att ta oss hit. Min hustru skulle därför behöva en säng, men vi har inte lyckats hitta någon sådan plats åt henne, säger Jalal Akbar.
Nu är han mycket orolig för att flykten från hemmet ska leda till att hans första barn inte kommer att klara sig.
