Jag hade någon vag tanke om att bojkotta fotbolls-VM. Årets evenemang var som bekant sällsynt blodigt – bara i Rio de Janeiro har tusentals familjer vräkts för att ge plats åt olika byggnadsprojekt. När tävlingen väl anlände var det som en karikatyr av social skiktning. På läktarna satt Putin och Merkel och Fifas Sepp Blatter, omgivna av livvakter. På planen stod Lionel Messi, världens mest bortkomna mångmiljardär, son till en städerska och en stålarbetare. Och i tältläger utanför arenan satt Brasiliens tvångsförflyttade arbetarklass: de som är som Messi, fast inte lika bra på fotboll.
Hindrade det mig? Nej då. Som många andra föll jag ganska snart till föga och slog på tv:n. Och det är kanske värt att påpeka att fotbolls-VM också har vissa förenande kvaliteter.
Till exempel sågs finalen av nästan en miljard människor världen över, vilket torde vara hyfsat unikt för ett TV-evenemang. För några av dem var matchen en anledning att gå ut och spöa någon; för majoriteten ett sätt att dela glädje, sorg och öl med andra.
Något som gör att fotboll känns extra universellt är att den är ett av få, ja nästan det enda, stora sammanhang där USA inte har en självklar roll. Det amerikanska landslaget blir visserligen allt bättre, men ändå – att de är sämre än till exempel Argentina är det liksom inget snack om. Argentina, där Reagan och Kissinger på 70-talet lät militärjuntan härja fritt. Det är lite som i skolan de dagarna då mobbaren var sjuk och alla plötsligt kunde umgås normalt.
För tänk om USA var för fotbollen vad det är för filmen eller musiken: en självklar referenspunkt, det land där pengarna finns och där alla vill lyckas. Så kvävande det hade varit! Även om årets mästare Tyskland är en stormakt som genom EU suger ut hela Europa är de ju inte i närheten av USA:s ekonomiska, kulturella och symboliska dominans. De talar ett språk som inte hela världen förväntas kunna, får ha sina filmer och maträtter för sig själva – kort sagt, sköter sin imperialism lite diskret.
Frånvaron av amerikanskt inflytande råder dock bara på själva planen. Internationell toppfotboll som bransch är givetvis genomkapitaliserad, med allt vad det innebär. Utöver de gigantiska löner som tillkommer stjärnspelare har de ofta reklamkontrakt med typ Nike och Coca-Cola. De officiella Fifa-spelen tillverkas och distribueras av amerikanska Electronic Arts. Och 1994 var man ju faktiskt värd för hela herr-VM, av ungefär samma anledningar som Qatar kommer vara det 2022.
Men ändå. Det är något särskilt med världshändelser där ingen av huvudpersonerna är amerikan. Även om det bara är symboliskt, så är det en symbol med viss sprängkraft. Det går faktiskt att tänka sig ett sammanhang där de största imperierna inte alltid vinner. Kanske inte 2018 i alla fall.
Veckans tips: Aischylos tragiska trilogi Orestien är en av de mest berömda dramatiska texterna från antiken. Historien om Orestes som dödar sin egen mor har varit stilbildande, och inte undra på, den har ju allt – våld, hämnd, gråt, knulla. I samband med festivalen Paradiso sätter nu Unga Tur upp Orestien på Turteatern i Stockholm.
Fredrik Lundqvist regisserar och medverkar gör bland annat Joséphine Wistedt och Emanuelle Davin. Spelas den 1-23 augusti.
