Bland cykelfolk i sportens hemland, Frankrike, finns ett uttryck som heter ”faire le métier”, en fras som på svenska kan översättas som ”utöva yrket”. En proffscyklist som ”utövar yrket” underkastar sig inte bara hård träning och sträng diet utan accepterar också att utsätta sin kropp för de allra senaste experimenten inom dopningskonsten. Cyklister har ”utövat yrket” sedan sportens barndom i slutet på 1800-talet, då diverse mer eller mindre livsfarliga kombinationer av koffein, kokain, alkohol, eter och stryknin var metoderna för dagen. Inom cyklismen – som inom alla sporter som bygger på extrem uthållighet och/eller styrka och där det finns en slant att tjäna – har det aldrig rådit brist på unga män ur arbetarklassen som varit beredda att ta risker med sina kroppar för att undkomma en ännu hårdare tillvaro i fabriker och gruvor. (Arbetarkvinnorna fick ju, i alla fall inledningsvis, inte så ofta chansen).
Både medlen för och synen på dopning har förstås ändrats radikalt genom åren. När den amerikanske maratonlöparen Thomas Hicks vann OS-guld 1904 med hjälp av konjak och stryknin, och nästan avled på kuppen, ansågs den stora skandalen vara att inte alla löparna fått tillgång till samma cocktail. På 1960-talet var det istället en serie dödsfall inom just cyklismen som på allvar ledde idrottsvärlden mot förbud och utvecklandet av tester mot dopning. Bland annat dog den engelske gruvarbetarsonen Tom Simpson under en etapp av Tour de France 1967, med kroppen full av konjak och amfetamin.
Men dopningen besegrades förstås inte. I stället växte problemet i takt med pengarna. Dopningen blev allt mer vetenskaplig och allt mer organiserad. Pressen på den cyklist som inte ville ”utöva yrket” blev hård från lagkamrater och lagledning, medan sportens pampar ofta jobbat hårdare med att tysta ned problemet än med att utrota dopningen. Strikta hierarkier tvingade in unga cyklister i ”yrket”. Stjärnor, som Lance Armstrong, behövde hjälpryttare i toppklass att agera levande vindskydd och langare av förnödenheter (”tjänstefolket”, ”les domestiques”, kallas de på franska).
Cykelvärlden under 1990-talet och det tidiga 2000-talet, som den porträtteras i Alex Gibneys dokumentär The Armstrong Lie (nu på svensk dvd), liknar mer organiserad brottslighet än idrott. Alla vet, men ingen talar. Omertà, maffians tystnadsplikt, gäller. När Lance Armstrong 1999 testar positivt i en dopningskontroll under Tour de France varnas han och hans team av ordföranden i internationella förbundet, som uppmanar dem att hitta på en bra medicinsk bortförklaring. Vilket de gör. Det året vinner amerikanen den första av sju raka toursegrar. Under en av etapperna cyklar han fram till fransmannen Christophe Bassons, som haft modet att kritisera sportens dopningsproblem offentligt och som året innan tackat nej till ett erbjudande om 300 000 kronor mer i månadslön om han började med epo. Mitt framför kamerorna lägger Lance Armstrong handen på fransmannens axel, varnar honom för att snacka och säger åt honom att lämna touren. En mentalt knäckt Bassons drar sig ur tävlingen ett par dagar senare och avslutar så småningom sin cykelkarriär efter att konkurrenter flera gånger försökt köra honom i diket i höga hastigheter.
Det är lätt tycka illa om Lance Armstrong, en lögnare och översittare med det gigantiska ego som ofta blir resultatet av stor framgång och stor rikedom. Men egentligen är han ju bara ytterligare en arbetargrabb som fostrades till att ”utöva yrket”, och som länge gjorde det bättre än någon annan. Han växte upp med en mamma som var servitris (och hans största stöd) och en styvpappa som ska ha slagit honom. Pengar var det ständigt ont om. Cyklingen blev vägen ut. När hans karriär precis tagit fart drabbades han dessutom av en cancer som spred sig från testiklarna ända upp i hjärnan. Men han besegrade den också. Det är inte så svårt att förstå att han sedan vägrar låta någon eller något komma i vägen för framgången. Eller att han idag bara tycks ångra en enda sak; att han åkte fast.
Desto svårare att begripa sig på är den blinda vilja att bli förförd som omgivningen uppvisar – journalister, media, fans, till och med Alex Gibney själv när han börjar filma Lance Armstrong 2009, fyra år innan cyklisten slutligen tvingas erkänna sitt långa dopningsmissbruk. Ta till exempel den renommerade franska sporttidningen L’Équipe som 2005 lägger fram ovedersägliga bevis för Lance Armstrongs skuld – bevis som publiceras i ett nummer vars framsida bär rubriken som, översatt till engelska, gett filmen dess titel, ”Le mensonge Armstrong”. Fyra år senare hyllar samma tidning hans comeback på förstasidan med rubriken ”Chapeau, Le Texan”, ”Hatten av för texasbon”.
Här, i vårt samhälles sjukliga dyrkan av framgång, ligger själva sjukdomen. Dopningen är bara ett ofrånkomligt symptom i ett system som skapar några få stora vinnare och en väldig massa förlorare. Det blir läxan vi kan lära oss av Alex Gibneys film, som i långa stunder är spännande som en psykologisk thriller. Det är, för övrigt, en läxa som även stora delar av arbetarrörelsen behöver repetera.
