I rummet längst bakom scenen på Gröna Lund, precis under det klassiska porträttet av en leende Bob Marley, sitter Bunny Wailer med solglasögon och vit paljettprydd kostym. Samma kläder som vid det förra Sverigebesöket sommaren 2009, samma djupt meditativa röst. Inte mycket tycks ha förändrats. Han turnerar fortfarande ogärna och trivs bäst hemma på gården uppe i bergen på Jamaica där han bor sedan lång tid tillbaka.
– Jag är en enkel bonde you know. Odlar mina grejer, visar respekt för naturen och funderar, säger han och skrattar allvarsamt samtidigt som han fingrar på en gammal mobiltelefon.
Bunny Wailer växte upp i byn Nine Mile på den karibiska öns norra kustremsa. Livet var torftigt och Bunny Wailers pappa slog sig ganska tidigt ihop med en ung Cedella Booker, ensamstående mamma till Robert Nesta Marley. Tillsammans lämnade de fattigdomen på den lilla gården och korsade ön söderut mot huvudstaden Kingston. De drömde om ett bättre liv, precis som tusentals andra jamaicaner runt samma tid. Bunny och Bob hamnade mitt i den smältdegel av brutalt gatuvåld, politisk korruption och påtvingad kreativitet som huvudstadens största och mest ökända kåkstad Trenchtown välkomnade alla de utblottade lantarbetarfamiljerna med.
Det var en tid full av oroligheter, men också av framtidstro. Sommaren 1962 blev Jamaica självständigt från det brittiska imperiet. Och en ny musikstil började pumpas ut från öns alla mobila diskotek: ska.
Tillsammans med Peter Tosh bildade Bunny Wailer och Bob Marley den första uppsättningen av vad som bara något år senare skulle bli The Wailers, och så småningom Bob Marley & The Wailers. Tredje världens första riktiga superstjärnor.
Men när Bob Marley började ta allt mer plats, den internationella exponeringen ökade och kraven från jättebolaget Island Records blev större hoppade Bunny Wailer av. Han ville gå sin egen väg, stanna på Jamaica och inte anpassa musiken efter den växande fanskaran av kritvit rockpublik. Peter Tosh lämnade också gruppen och de två fick se sig brutalt omsprungna av Bob Marley. 1976, samma år som Bob Marley släppte det legendariska albumet Rastaman Vibration, kom Bunny Wailers och Peter Toshs solodebuter, den djupt spirituella Blackheart Man och Toshs militanta ganja-explosion Legalize it. Två helt olika stilar som hjälpte till att sprida reggaen till en allt mer nyfiken omvärld.
– Jag är väldigt nöjd med den skivan, hur den fortsätter att växa. Du vet att många av dagens artister föddes mer eller mindre till min musik. Nu kan de sprida budskapet vidare. Jag tackar gud för det, Jah Rasta Far I. För de är framtiden och jag är fortfarande här och kan vägleda dem.
Runt samma tid som Blackheart Man släpptes stod Jamaica på gränsen till inbördeskrig. Högern och vänstern slogs om makten med stöd av lokala gangsterbossar som kontrollerade varje centimeter av de väldiga slumområdena i Kingston. Hundratals människor dödades i skottlossningar inför valet 1976. Bob Marley flydde till England i en inte helt obefogad paranoia. Men Bunny Wailer stannade kvar på ön och har sett utvecklingen sedan dess.
– Våldet tycks tyvärr bara öka. Det är en tragedi, men vi måste hela tiden försöka sprida vårt budskap, att det inte är rätt väg att gå. Genom vår musik, det är en enorm kraft, går det att påverka och jag kämpar på, Jah Rasta Far I.
Bunny Wailer är djupt troende. Ända sedan den där sommaren 1966 då Etiopiens kejsare Haile Selassie besökte Jamaica är han övertygad rasta. Något som avspeglar sig i inte bara musiken. Det är också en av anledningarna att han hellre stannar hemma på gården än turnerar i Babylon. Och det har också de senaste åren gett stora rubriker i världspressen. När raplegenden Snoop Dogg bytte namn till Snoop Lion i början av förra året var det en tydlig flört med den jamaicanska publiken. Snoop reste dit, förklarade sin nya övertygelse och besökte tillsammans med ett filmteam Bunny Wailer hemma i hans hus på landet. Några ganjapipor tändes och tillsammans pratade de om Haile Selassie framför tv-kamerorna. Men vänskapen blev kort – inte långt därefter attackerade Bunny Snoop för att försöka profitera på rasta. I dag skakar han på huvudet åt saken.
– Snoop Dogg har gjort en del fantastisk musik, han var nyfiken och engagerad. Men han glömmer varifrån allt kommer, och han borde ha visat oss i The Original Wailers mer respekt – det är vi som banat vägen för det här, för reggae. Nu är det upp till honom hur han vill fortsätta. Men jag tycker han borde ta det mer seriöst, han har ju bytt tillbaka till det gamla namnet igen. Han borde veta att hundar inte spelar i samma liga som lejon. Rasta, det handlar om respekt för oss och vår kultur.
