För ett par år sedan gick det rykten i Berlin om att en dansk kille öppnat ett antigentrifieringsgalleri i hippa stadsdelen Neukölln. Jag vet inte om det stämde, men jag hoppas att det gjorde det. Och det är väl lite det som är grejen.
Att ett sådant rykte slår rot pekar på att folk antingen tror på det, eller tycker att det är tillräckligt talande och presumtivt sant för att vara värt att sprida.
I samma stadsdel och med samma ofrivilliga ironi har nu en konstnärsgrupp grundat ett Museum des Kapitalismus.
Varför ett sådant behövs kan man kanske fråga sig. Kapitalismen är ju, som en kompis påpekar, ganska duktig på att på egen hand föreviga sig själv; i köpcentra, stadskärnor, arbetarkroppar. Och i Neukölln, där hyrorna i vissa kvarter ökade med 23 procent bara under 2013.
Mycket riktigt känns stora delar av museet lite sökt. Materialet är huvudsakligen textbaserat. Stora handgjorda tavlor på tyska och engelska förkunnar innehållet i första boken av Kapitalet för en redan initierad publik. Bara några få utställningsobjekt försöker ta tillvara museiformens inbjudan att åskådliggöra det som faktiskt står på skyltarna.
En vattenpump med titeln ”ARBETE” pumpar vatten till ett akvarium, ”MERVÄRDE”, medan droppar från slangen mellan dem faller ned i plastmuggen ”LÖN”. Problemet med illustrationen är att det är ett slutet system. Vattnet i akvariet ökar aldrig utan återinvesteras i pumpen. Rätta mig om jag har fel, men är inte det – minus mervärdet då – kommunism?
Akvariebilden gestaltar ett övergripande problem med Museum des Kapitalismus. För så här: om man ska kunna begära något av ett konstverk är det kanske att det kan motivera sin existens. Att det är av betydelse att det tar just den form det gör.
Att en utställning är en utställning – och inte en bok, pjäs eller studiecirkel – för att den på så vis når verkshöjd.
Jag undrar helt enkelt om Museum des Kapitalismus inte hade varit bättre som pamflett.
Å andra sidan finns det viss potential i själva museiformen. I den ligger ett imperfekt förborgat. För vad är det ett museum gör egentligen, om inte ger form till och visar upp något ur det förflutna? Ingen skulle ju bygga ett museum över något pågående.
Ur den synvinkeln tycks Museum des Kapitalismus plötsligt fullt av aktivistisk förtröstan. Här, säger det, är kapitalismen som den såg ut de första två seklen. Hur den nu ska ta form – om den alls ska det – är upp till oss.
Veckans tips: I lilla Höja utanför Ängelholm driver Kalle Brolin och Kristina Müntzing The Sunshine Socialist Cinema, där de visar konstfilm med en solcellsdriven projektor.
Onsdagen den 30 juli är det minifestival med tre filmer. Bland annat visas en dokumentation av ett performance av taiwanesisk-amerikanske Tehching Hsiehs; konstnären installerade en stämpelklocka i sin ateljé och stämplade in en gång i timmen under ett års tid.
Mer information finns på sunshinesocialistcinema.wordpress.com
