Det bästa man kan säga om Tusen gånger god natt är nog att av de många gropar som norrmännen Erik Poppe och manusförfattaren Harald Rosenløw-Eeg kunnat falla i så har de i alla fall undvikit att trilla pladask i de allra djupaste.
Pressbilderna och den officiella handlingsbeskrivningen får annars varningsklockor att ringa högljutt i mitt huvud. Affischen visar Juliette Binoche iförd slöja med en proffskamera i högsta hugg, stående mitt i vad som ser ut som (och mycket riktigt visar sig vara) ett flyktingläger i Afrika. Handlingen beskrivs så här: ”När Rebecca, som är en av världens bästa krigsfotografer, är ute på ett uppdrag blir hon allvarligt skadad. På hemmaplan har hennes man och dotter tröttnat på att hon ständigt utsätter sig för livsfara och ställer ett ultimatum: jobbet eller familjen.”
Att det dessutom är under ett självmordsattentat i Afghanistan som Rebecca är nära att sprängas i bitar gör att tankarna snabbt går till ett välkänt berättarmönster: västerländsk medelklasspersons livskris triggas av konfrontation med den mörkhyade andres ofattbara ondska.
Inom den skandinaviska filmen har danskarna Susanne Bier och hennes ständige manusförfattare Anders Thomas Jensen blivit något av experter på den genren, med filmer som Bröder (2004) och Oscarbelönade Hämnden (2010). FN-soldat respektive läkare kommer tillbaka till Danmark traumatiserade av upplevelser i Afghanistan respektive flyktingläger på Afrikas horn. I firma Bier & Jensens historiskt och politiskt kontextlösa värld existerar huvudsakligen två människotyper i Asien/Afrika: de vildögda sadisterna som halshugger och sprättar upp gravidmagar för nöjes skull och de kuvade offren som i Hämnden ofta bokstavligen hukar vid den vite mannens fötter i hopp om beskydd.
Men denna nykoloniala Rudyard Kipling-rasism – den djupaste gropen – lyckas Tusen gånger god natt undvika. Visserligen ger inte heller den här filmen oss särskilt mycket bakgrund till handlingarna vi ser. Undantaget är ett litet tal Rebecca håller till den äldsta av sina två döttrar, 13-åriga Steph, om hur multinationella företag finansierar kriget i Kongo. Men det känns tyvärr mest som påklistrad föreläsning. Ändå står skildringen av afghaner och afrikaner i stark kontrast till den hos Bier & Jensen. När Rebecca och Steph besöker ett flyktingläger i samma trakter som det i Hämnden, och detta läger plötsligt överfalls av motoriserade unga män med automatvapen, låter Erik Poppe lokala soldater besegra anfallarna. Därmed får afrikaner också iklä sig rollen av beskyddare, inte bara offer och förövare.
Starkast är ändå de scener från förberedelser till självmordsbombningar som inleder och avslutar filmen. De är kanske det bästa jag sett i genren – i klass med motsvarande scener i Hany Abu-Assads mästerverk Paradise Now, även om resten av filmen inte är det. Här finns inga vildögda fanatiker, inga känslolösa robotar. Det vi ser är människor som lider, sörjer, reflekterar och älskar precis som vi själva. Och denna igenkänning gör förstås situationen mångdubbelt obehagligare.
Den andra uppenbara fallgropen, som filmen dansar på kanten till, är den stereotypa bilden av hur en förälder med ett starkt engagemang för en värld utanför kärnfamiljen automatiskt blir en dålig förälder. Det är en föreställning som har populariserats av oräkneliga uppgörelser med mardrömsföräldrar ur 68-generationen. Härom året den drevs till sin spets i den absurda men kritikerhyllade svenska filmen Flickan, där ett par i princip överger sin lilla dotter i Sverige för ett biståndsprojekt i Afrika.
Tusen gånger god natt försöker hitta en balans som inte gör den introverta kärnfamiljsidyllen till förutsättning för ett kärleksfullt förhållande mellan barn och föräldrar; som låter Rebeccas yrke och engagemang för världens minst sedda krigsoffer vara en källa till både oro och inspiration. Problemet är bara att filmen också på det personliga planet är tämligen ytlig. Familjekrisen tycks anlända närmast oannonserad, som om baksidorna med Rebeccas arbete aldrig ens diskuterats tidigare, och den avfärdas i slutet alltför lättvindigt. De tvära kasten övertygar inte. Dottern Stephs ”insikt” att krigets barn behöver hennes mamma mer än hon själv gör är absurt osjälvisk och stoisk. Och ännu svårare har jag att tro på sjuåriga lillasyster Lisas alltigenom naivt obekymrade inställning till mammans resor, i en ålder då även barn utan krigsreportrar till föräldrar brottas med döden och undrar över nyheterna från Gaza eller Syrien.
Att filmens centrala partier, som utspelar sig i familjens hemtrakter i Irland, dessutom är en rejäl ”europudding” – med franska, danska, norska och irländska skådespelare dumpade i en miljö hämtad ur en turistbroschyr – stärker inte precis helhetsintrycket. Den afghanska ramberättelsen däremot kommer att stanna kvar i minnet länge. Trots att den bara utgör en skiss.
