Henry Parlands roman Sönder (1929-1930) har nyligen kommit i pocketutgåva på Atlantis. Och jag ångrar alla gånger jag använt ord som ”viktigt”, ”angeläget”, ”kulturgärning” och så vidare om behjärtansvärda men estetiskt mediokra initiativ, typ debutromaner om klassamhället. Det här är ju en händelse på riktigt!
Vem var Henry Parland? Han föddes i Viborg i Finland 1908, växte upp med ryska och tyska som huvudsakliga modersmål, lärde sig och började snart skriva på svenska. På 1920-talet ingick han i den finlandssvenska modernistkretsen kring tidskriften Quosego tillsammans med bland andra Gunnar Björling. Vid sin död i scharlakansfeber 1930, 22 år gammal, efterlämnade han en utgiven diktsamling och den ofullbordade Sönder.
Tanken var att boken skulle skickas in till en romantävling. Så blev det alltså inte – men några vänner, däribland Björling och Rabbe Enckell, restaurerade anteckningarna och gav 1932 ut en första utgåva.
Parlands många neologismer och språkliga vågstycken togs bort för att skapa en försvenskad, enligt tiden mer litterärt korrekt text. Litteraturvetaren Per Stam, vars tolkning från 2005 det nu är som föreligger, har dock sett skönheten i Parlands ursprungliga språk och sökt bevara det i högsta möjliga grad.
Av allt att döma är det ett bra grepp. Inte bara för att man lär sig nya spännande ord, som ”krapula” (bakfylla), utan för att det ger hela texten en friskhet: som att den kan göra, säga vad som helst.
Sönder börjar med att en berättare vid namn Henry Parland beslutar sig för att skriva en bok om sin kärlek Ami, död sedan ett år tillbaka. Redan det inledande mottot – ”denna bok är kanske ett plagiat av Marcel Proust” – anspelar på det hopplösa i företaget. För vad är det egentligen att minnas en människa? Blir det någonsin mer än att man upprepar berättelserna om den i all oändlighet, tills de stelnar och så att säga tar den verkliga människans plats? Att minnas någon ”sådan du var och icke sådan människorna sedermera gjort dig”, såsom textens Henry Parland vill – går det?
Mycket riktigt inser läsaren snart att den har alla skäl att tvivla på hans minnen, både av Ami och av honom själv. Inte heller är det någon vidare lycklig relation som framställs. Ami är lynnig och hänsynslös, Henry objektifierar henne och tänker mest på sig själv. När de går på bio och ser en Hollywoodfilm och Ami gillar den men inte han, håller han ett ”pedagogiskt-estetiskt tal” för henne om den tyska filmens relativa förtjänster, ”som hon säkert försökte förstå, ty de ovana uttrycken måste smickra henne”. Åh gud, tänker man. Honom har jag legat med.
Liksom många andra i sin generation var den verklige Henry Parland fascinerad av nya medier och teknik. I Sönder, vars undertitel är Om framkallning av Veloxpapper, tillämpas detta intresse på ett ovanligt begåvat sätt. I försöken att väcka Ami till liv tar Henry hjälp av ett gammalt fotografi av henne som han framkallar. Stegvis framträder hon så för honom i mörkrummet. Men snart, noterar han, blir bilden liksom alla andra bilder ”likgiltig och avnött”. Fotografiet har en kort livslängd – det förmår inte dölja sin statiskhet särskilt länge.
Litteraturen då? Om det är som Susan Sontag menade, att kunskap inhämtad från fotografier alltid förblir något slags sentimentalism, stympad av oförmågan att greppa rörelse, torde texten genom sin flödande karaktär vara annorlunda. Den fortgår, tar tid, är kanske därför mer lämpad för att beskriva något – en människa – som själv gör det. Och ja, kanske det.
För om det är något som Sönder inte är så är det stillastående. Läs den, innan den svämmar över.
