Krigsguden Ares är demokrat, menade den grekiske diktaren Archilochos. Det finns nämligen inga privilegierade människor på ett slagfält. Det gör det inte nu heller. Bara vid sidan av det, där vapentillverkare och makthavare cashar in på andras bekostnad. Men vad är egentligen ett slagfält i dag?
Svaret är att det beror på var man befinner sig. För civilbefolkningen i Afghanistan ser det ut som det alltid har gjort, med damm, blod och människolik. För andra är slagfältet en betongbunker i Nevadaöknen. I långa korridorer sitter unga amerikaner framför varsin datorskärm med en joystick, utformad för att likna en Playstation-kontroll, och tittar ut över platser i Jemen eller Pakistan. Med ett godkännande från personen bredvid sig kan de genom en knapptryckning utlösa en missil och likvidera de människor de ser på skärmen. Vid arbetsdagens slut åker de hem, ofta med minimala verktyg för att bearbeta det inträffade. Så ser tillvaron ut för en drönarpilot.
I Drone Warfare: Killing by Remote Control skriver Medea Benjamin om drönarnas intåg i den moderna krigföringen. Hon kartlägger ledande företag, intervjuar piloter, reser runt i drabbade områden och talar med aktivister. Hon är alldeles rasande. Man förstår snart varför. När den sällsynt dunkla halvdager som omger drönarkriget skingras bara en aning blir det tydligt att det är en exceptionell utveckling vi har att göra med, och att behovet av en bok som denna är skriande.
Även om det är först det senaste decenniet som drönaren – som alltså definieras som en obemannad, fjärrstyrd luftfarkost – blivit standard i militära syften, är tekniken som sådan inte ny. Redan under första världskriget användes tidiga varianter som ett slags kryssningsrobotar. Prototypen till dagens modeller utvecklades av en israelisk flygingenjör i Kalifornien på 1980-talet. När Nato under Kosovokriget försåg drönarna med missiler tog utvecklingen fart på riktigt. I dag antas över 80 länder äga något slags drönare medan ännu fler vill skaffa.
Drone Warfare riktar sig huvudsakligen till en amerikansk publik, vilket både exemplen och det stundtals sentimentala tonfallet avslöjar. Så är USA också drönarkrigets hemland. Sedan 2002 har antalet drönare i försvarsdepartementets besittning åtminstone fyrfaldigats. Majoriteten av dem används för att samla information, men en del av dem är mer handgripliga. Fråga bara befolkningen i den pakistanska provinsen Waziristan. Där har sedan 2004 mer än 3 000 människor dödats i amerikanska drönarbombningar riktade mot ”terrorister”, vilket i praktiken kan vara lite vem som helst – alla män i vapenför ålder klassificeras nämligen som ”stridande” och därmed motiverade att beskjuta.
Utöver det faktiska dödandet är drönarna också redskap för att utöva kontroll. I ett ohyggligt avsnitt låter Benjamin invånare i Waziristan berätta om sin nya vardag. Många säger att de lider av panikattacker och sömnproblem. De vet att varje steg de tar övervakas, även i hemmet, eftersom många drönare är utrustade med verktyg för att se igenom väggar. Hela tiden finns de där – om man inte ser dem hör man deras surrande – och de kan attackera när som helst. Av rädsla för att väcka misstankar vill de boende inte längre samlas i grupp. Följden blir att hela samhällsstrukturen vittrar sönder.
Enligt Albert Speer låg Hitlers genialitet som militärstrateg i att han fokuserade mer på vapnens psykologiska och sociala effekter än på deras operativa kraft. Och är det inte detta som är det verkligt briljanta också med drönarna? Samtidigt som de påstås skydda mot terrorister, är de själva en form av terrorism. Ett löfte om att vi var som helst, när som helst, kan bli upptäckta och förintade. Kanske kan man rent av tala om en form av mimikry – i sin strävan efter att undgå att avslöjas som övergreppsinstrument anammar drönaren fiendens utseende och logik.
Ytterligare en otäck aspekt som Benjamin tar upp är det helas likhet med ett datorspel. För drönarpiloten finns det inget som tyder på att scenariot på skärmen skiljer sig från, säg, Counterstrike. Personen som dödas framstår som en spökfigur, en simulering, snarare än en levande människa. ”Det är som ett tv-spel”, säger en pilot: ”det kan bli lite blodtörstigt, men det är fucking cool.” Som filosofen Paul Virilio har påpekat tycks plötsligt hela kulturen ta formen av ett militärt träningsläger, där fiktionen griper in i verkligheten snarare än tvärtom.
Hur ser det då ut i Sverige? Jovars. Styrkorna i Afghanistan har använt spaningsdrönare ända sedan 2008. Saab är ledande i utvecklingen av det obemannade bombplanet nEUROn. Och i Norrbotten utför bland annat Israel provflygningar på norra Europas största militära träningsområde. Vad säger man? Demokraten Ares tycks ha det ganska ensamt.
