Grigris och Mimi är ett ungt förälskat par i Tchads huvudstad N’Djamena. Grigris, som immigrerat från Burkina Faso, lever med sin mor och sin tchadiske styvfar, Ayoub. På dagarna assisterar han Ayoub i dennes kombinerade skrädderi och fotostudio. På kvällarna dansar han på stadens nattklubbar. Trots ett förlamat ben är Grigris stora dröm att bli professionell dansare. Skickligt skapar han spektakulära koreografier som utnyttjar det svagare benets lätthet och överrörlighet.
Mimi är en ung utstött kvinna som försörjer sig som prostituerad. Hennes föräldrar är frånvarande, men vi får veta att pappan var en vit fransman och vi anar att hon gått i sin mammas fotspår.
Kanske var pappan precis likadan som de bleka medelålders herrar som nu utnyttjar henne mot betalning. Kanske är det skammen över detta europeiska arv som får henne att dölja sitt långa, raka hår under en afroperuk.
När Ayoub blir sjuk och vårdkostnaderna ruinerar familjen tvingas Grigris be den lokale gangsterbossen Moussa om jobb. När skulderna ändå växer honom över huvudet, och han inte längre har råd med styvfaderns medicin, försöker en desperat Grigris lura Moussa på en last smuggelbensin genom att påstå att polisen lagt beslag på den. Men Moussa genomskådar lögnen och livet i N’Djamena blir plötsligt väldigt farligt för både Grigris och Mimi.
Mimi & Grigris manusförfattare och regissör Mahamat-Saleh Haroun föddes 1961, ett år efter Tchads självständighet. Som ung flydde han undan inbördeskriget och studerade i den gamla kolonialmakten Frankrike. 1999 återvände han till Tchad för att göra den första långfilm som producerats i landet, Bye Bye Africa. Sedan dess har Mahamat-Saleh Haroun gjort tre långa spelfilmer – Abouna (2002), Daratt (2006) och En man som skriker (2010) – som samtliga skildrat hur det periodvis uppflammande inbördeskriget splittrat familjer och framför allt söndrat relationen mellan fäder och söner.
För Mahamat-Saleh Haroun är filmskapandet i grunden en politisk handling. Han ser sig som en aktivist som kämpar för att synliggöra sitt folk; ett språkrör eller en modern version av den traditionella form av kombinerad underhållare och muntlig historiker som i Västafrika benämns griot.
Med filmens hjälp visar Mahamat-Saleh Haroun upp ett multietniskt och multikulturellt land som strävar efter att hitta sin egen moderna identitet. Man kämpar både med det koloniala arvet – inklusive den monoetniska, monokulturella europeiska nationalstatsmodellen – och med den postkoloniala, nyliberala ekonomiska ordningen med dess vulgärindividualism, dess strukturanpassning och sårbara öppenhet för det lika rovgiriga som lättflyktiga och korrumperande utländska kapitalet.
I En man som skriker är det när kinesiska kapitalister köper upp ett privatiserat hotell och sätter igång att sparka och förödmjuka personalen som den tragiska familjekonflikten tar sin början. I Mimi & Grigris är de vita torskarna och den frånvarande franska pappan en viktig del av bakgrunden. Men storpolitiken, krigen och det utländska kapitalet förblir bakgrund. I förgrunden ställer Mahamat-Saleh Haroun alltid folkets bredare klasser och den intimare sfären. Samtidigt har den antikapitalistiska, eller i alla fall starkt kapitalismkritiska, ådran vuxit sig starkare i de två senaste filmerna.
I Mimi & Grigris ser vi hur såväl Ayoubs strävsamma egenföretagande som Moussas gangsterkapitalism misslyckas med att ge Grigris en framtid. När Ayoub säger att Grigris är redo att ta över fotografverksamheten konstaterar den senare att detta inte längre är ett hållbart yrke eftersom tekniken gjort alla till sina egna fotografer. Här, liksom i En man som skriker, ser vi hur skör varje identitet är som är utlämnad åt marknadens nycker.
Men i motsats till i den föregående filmen ger oss Mahamat-Saleh Haroun nu också ett alternativ, i form av det icke-kapitalistiska bykollektivets solidaritet, som förmår omfamna också burkinske Grigris och halvfranska Mimi. Ändå blir det inte eller i varje fall inte huvudsakligen en fråga om ett nostalgiskt omfamnande av en rural tradition gentemot en urban modernitet. I stället ser vi i mötet mellan Mimi och Grigris och bykollektivet också en möjlighet till ett möte mellan det bästa av nytt och gammalt, stad och landsbygd. Och dessutom med en feministisk avslutning, som avviker från regissörens tidigare fokus på fäder och söner.
I sin politiska moral för filmens slut tankarna till Jean Renoirs revolutionära klassiker Herr Langes brott (1935), på samma sätt som En man som skriker påminde oss om F.W. Murnaus stumfilmsklassiker Sista skrattet (1924).
Det tillhör Mahamat-Saleh Harouns styrka att han konverserar med både den europeiska och den afrikanska filmhistorien lika självklart som de globala frågeställningarna ligger invävda i hans afrikanska berättelser. På så sätt är han också en sentida efterföljare till Frantz Fanon. För visst kan vi uppfatta Mahamat-Saleh Harouns lokalt förankrade, solidariska men samtidigt toleranta, öppna och antirasistiska kollektiv som en modell för den rehabilitering av hela mänskligheten efter sekler av kolonialism och kapitalism som Frantz Fanon förespråkade i Jordens fördömda?
Mahamat-Saleh Haroun gör dessutom vackrare filmer än någon annan nu levande filmskapare jag just nu kan komma på. De rena pastellfärgerna framlockade av det skarpa solljuset i En man som skrattar har här gått över i en uppvisning i lika färgrik klärobskyr. Men skönheten förtar inte på något sätt allvaret i berättelserna. Snarare blir den till ett moraliskt imperativ, som uppfordrar oss till att skapa ett mer harmoniskt samhälle i denna vackra värld.
