Om alla konstformer har sin tidsålder är det för närvarande rubrikens, eller möjligen tweetens. Skrev jag först. Sedan blev jag trött på mig själv. För är det verkligen så? Kan man inte lika gärna hävda att det är precis tvärtom, med sällsynt mycket långrandighet i kulturen just nu?
Är det inte Knausgård så är det Norén, och är det ingen av dem så är det babblande podcasts eller tv-serier som sträcker sig över tio säsonger.
Frågans själva utformning talar kanske för den första tesen. Antingen är det på det ena sättet, eller så är det tvärtom. Inget mitt emellan. Inget därutöver. Rådande debattdoxa kräver att man driver linjer snarare än framkastar hypoteser. Men ibland vill man faktiskt inte gå i döden för något man funderat på i duschen. Man vill bara ställa den enkla frågan: Tänk om det är så här?
Jag tänker på den svenske författaren Sven Lindqvist. Ytterst få av de över 30 böcker han skrivit kan ordnas enligt konventionella genrebeteckningar. Hos Lindqvist gränsar essän till lyriken och romanen till resereportaget på ett helt naturligt sätt. Hur kan det komma sig? Jag tror det är för att det han berättar helt enkelt lämpar sig bäst så: över, eller snarare bortom, vedertagna former som stänger ute allting flyende.
För Sven Lindqvist är en prövande, nyfiken författare. Det tänker nog alla författare att de är – varför annars skriva? – men det är inte alltid det märks i deras verk; många tycks liksom utgå från en färdigkonstruerad idé och sedan täppa till texten där den läcker. Kanske har Sven Lindqvist förfinat sin stil så pass att också han arbetar på det sättet, men det är egentligen ointressant.
Poängen är hans förmåga att skriva som om han inte gjorde det. Läsaren blir en medvandrare på vägen mot något sannare.
Myten om Wu Tao-tzu (1967), som jag läser just nu, utgår från en skröna om en kinesisk konstnär som försvinner in i en av sina egna målningar. Berättelsen tvingar Lindqvist att reflektera över i vilken mån, om alls, det går att leva i ett konstverk. Finns det en plats där konsten faktiskt äger rum snarare än materialiseras i ett konkret objekt? I sådana fall vill han hitta den, leva i den – ”som en förklädd iakttagare, ett andens ögonvittne”.
Med en estetiserad bild av kalligrafikonstens samhälle reser Sven Lindqvist till Kina. Där upptäcker han snart att livet som betraktare inte är så enkelt. Åsynen av allt det lidande och förtryck som det västerländska ekonomiska systemet kräver för att upprätthålla sin dominans resulterar i en moralisk kris. Hur kan man ägna sitt liv åt att vilja träda in i ett konstverk, när detta liv finansieras av andra människors slaveri?
Efter den frågan ger Myten om Wu Tao-tzu inga raka svar. Vad man ska göra i stället, och om det alls är möjligt att störta kapitalismen, är inte Lindqvists sak att avgöra.
Så är det inte därför man läser honom, utan för att få ta del av och spegla resan till den fasansfulla slutgiltiga insikten. Jag önskar att han inte var så ensam.
Veckans tips: Bland annat tack vare serien Adèles extraordinära äventyr är den franske serieskaparen Jacques Tardi redan hyfsat välkänd i Sverige. Nu har hans epos om första världskriget kommit på svenska. Skyttegravskriget sägs vara ett mästerverk – jag har inte läst den, tänkte dock göra det – och det kan säkert stämma. Förlaget heter Placebo Press.