Förra året gick den fransk-schweiziska filmen Syster, regisserad av Ursula Meier, upp på svenska biografer. Jag kommer att tänka på den när jag ser Ruben Östlunds nya film, Turist. Men det beror inte så mycket på de ytliga likheterna – båda är familjedramer som utspelar sig i Alperna under skidsäsongen – utan snarare på hur de är varandras diametrala motsatser. Syster handlar om människorna som städar rummen och lagar maten. Den förflyttar oss fram och tillbaka mellan solsidan och skuggsidan, från den eleganta alpstugan till det slitna höghustornet, över gränsen från matsal till kök, från konsumtion till arbete.
I Turist, å andra sidan, är verkligheten bortom huvudpersonernas polerade medelklassbubbla fullständigt osynlig. Den värld av arbete som möjliggör deras lyxturism är så bortretuscherad att det inte ens går att föreställa sig att det existerar stimmiga kök, stinkande soprum, städskrubbar och svettdoftande omklädningsrum bakom de modernistiska och postmodernistiska fasaderna i franska Les Arcs, där de befinner sig. Jag påminns om att Le Corbusier definierade ett hus som ”en maskin att bo i”. Filmens Les Arcs framstår som just en maskin; en självgående, futuristisk maskin för turism. Inuti denna bubbla kan medelklassen leva sitt liv i en känsla av absolut självtillräcklighet. De konsumerar resultatet av arbete knappt medvetna om arbetets eller arbetarens existens.
Tomas och Ebba utgör tillsammans med sina två barn – naturligtvis en flicka och en pojke – den till synes perfekta borgerliga kärnfamiljen. Tomas är familjeförsörjaren mitt i karriären, Ebba är hans representativa och stilfulla hustru, och barnen är blonda och söta. Den enda lilla skuggan i tillvaron är möjligen att Tomas arbetar lite för mycket, vilket han nu, under en semestervecka, ska kompensera för.
Tomas och Ebba lever i en bubbla inuti en bubbla; en känslomässigt självtillräcklig bubbla inuti den ekonomiskt självtillräckliga bubblan. Men så händer något som får luften att börja sippra ur bubblorna i en långsam, plågsam pyspunka. När en lavin tycks vara på väg att begrava terrassen där familjen sitter och äter lunch får Tomas panik och sätter sig själv i säkerhet utan en tanke på sin familj, medan Ebba lämnas kvar vid bordet med de skräckslagna barnen.
Lavinen stannar i tid och de kan alla lämna platsen fysiskt oskadda. Men den mentala skadan är desto större, även om de först försöker låtsas som om ingenting hänt. Tomas status som alfahanne är förintad. Monogamins och kärnfamiljens kärleksideologi är skakad i grunden. Tomas och Ebba är inte längre en osårbar enhet utan två ensamma och utlämnade individer. I detta tillstånd upplever de också en ny utsatthet inför omvärlden. Denna utsatthet symboliseras av en ensam städare; en medelålders man, som dyker upp som ovälkommen betraktare i de mest förnedrande ögonblicken, till exempel när Ebba och en halvnaken, gråtande Tomas låser sig ute från sitt hotellrum mitt under ett uppslitande gräl och måste påkalla hans hjälp.
Städaren tycks gång på gång materialiseras ur ingenstans, som en hotfull existens ur en bakomliggande värld som förblir osynlig, men som nu, i och med huvudpersonernas förlorade självförtroende (läs: självgodhet), kan anas – arbetets värld. Även om hans roll bara är marginell i jämförelse, påminner städaren på många sätt om de svarta pojkarna i Play. De utgör skräckbilder av den andre (arbetaren, den mörkhyade) som effektivt skapar kittlande spänning för en vit medelklasspublik på grund av att de aldrig ges någon fördjupad mänsklighet.
Jag är inget fan av Ruben Östlunds tidigare filmer. Jag gäspade mig igenom De ofrivilliga och uppfattade Play som en ren spekulation i rasism som explosivt ämne; ett projekt kalkylerat för att ge upphov till precis den sorts ”det får man väl inte säga i det här landet”-debatt som den ledde till, snarare än ett ärligt försök att säga något väsentligt om den strukturella rasismen.
Turist är en långt bättre film, men den lider ändå av samma ytlighetsproblem. Ruben Östlund utgår ifrån en briljant idé, men kommer inte särskilt långt med den. Om och om igen upprepas i grund och botten samma pinsamma scen, där Ebbas sårade ilska får henne att konfrontera Tomas inför vänner och bekanta. Det räcker inte till för att leva upp till regissörens uttalade ambitioner, vilka varit att ifrågasätta kärnfamiljen som historiskt fenomen (se exempelvis intervju i DN 16/5 2014). För att göra det hade det krävts betydligt mer kontext. Vi hade behövt se någonting av de ekonomiska vardagsstrukturer som formar och deformerar relationer. Men filmen förblir i stället fånge i samma läckande bubbla som Tomas och Ebba.
När filmen så borde tagit slut – bokstavligen och bildligen i dimman på bergets topp den sista skiddagen – har Ruben Östlund i stället hängt på inte mindre än två besynnerligt farsartade slut, vilka förefaller trivialisera bort hela relationskrisen med en axelryckning och ett ”shit happens”. Rent estetiskt har de ungefär samma effekt som om en amatör skulle få för sig att kludda lite med färgkrita på en Edward Hopper-målning. Avslutningens manliga förbrödring över en cigarett skulle i sin tur kunnat vara lyft direkt ur en Dressman-reklam från 1960-talet.
