Francisco Salamanca tycker att han lever i en historiskt avgörande tid. Efter att han varit politiskt engagerad i 30 år ledde den ekonomiska krisen i Spanien till att en massiv rörelse väcktes till liv – 15 maj-rörelsen. Namnet kommer av det datum 2011 då de stora inledande demonstrationerna ägde rum. För den autonoma rörelse som Francisco Salamanca tillhör innebar tillblivelsen av denna nya samhällskraft att en dörr som man stått och knackat på i flera decennier äntligen öppnades. Men då 15 maj-rörelsen nu befinner sig på tillbakagång har detta lett till splittring bland de autonoma.
– Delar av den autonoma rörelsen har börjat fundera på att ställa upp i val och därmed delta i statens institutioner, och sluta vara autonoma. Sedan finns vi som inte ser detta som något bra alternativ utan tycker att vi ska fortsätta arbetet som gjorts de senaste åren kring bostadssituationen, för papperslösa, för prekärt anställda, och så vidare. Och som bara tror att det behövs mer tid, säger Francisco Salamanca, som nyligen var i Sverige där han bland annat höll ett föredrag i Malmö utifrån den bok han varit redaktör för: Tomar & Hacer en vez de pedir y esperar (ung. ”Att ta och handla i stället för att be och vänta”).
Boken samlar tretton texter skrivna av personer som varit aktiva i Madrids autonoma rörelse från 1980-talet till 2011, innan 15 maj-rörelsen exploderade. I den framställs bilden av en rörelse av unga människor som sökte egna vägar, utanför traditionell partipolitisk organisering.
– De partier som fanns till vänster var enormt hierarkiska och byråkratiska. De luktade som ett gammalt skåp. Om du gick med i Izquierda Unida eller maoisterna fick du klistra upp affischer. Om du gick med i den frihetliga rörelsen så fick du sätta upp affischer och höra att de i det andra (syndikalistiska facket) CNT var dåliga för att de var den riktiga CNT. Vi var 16 år, vårt problem var att det fanns en enormt stark extremhöger som slog ned folk i våra kvarter, och vi sket i vilket som var CNT eller GNT eller vad som. Så där fanns inget utrymme för oss. Mitt kollektiv tog fram ett klistermärke där det stod: ”Vi unga är inte kärl som ska fyllas utan stubintrådar som ska tändas”. Det handlade för oss om att hitta en egen politik, för den som fanns gillade vi inte.
Nu är Francisco Salamanca orolig för att den autonoma rörelsen, på grund av inställningen till valdeltagande, ska splittras på samma sätt som man en gång kritiserade andra vänsterrörelser för. Autonoma som funderar på det parlamentariska alternativet är uppdelade i två grupper: de som stödjer Podemos, ett parti som leds av tv-programledaren och före detta ungkommunisten Pablo Iglesias, och de som tänker ställa upp i kommunala val med ett eget initiativ kallat Movimiento por la democracia, rörelse för demokratin.
Francisco Salamanca ser dessa initiativ som resultatet av en frustration över att den spanska regeringen, trots de massiva protesterna på gatorna, har fortsatt med nedskärningar, privatiseringar och åtstramningspolitik.
Enligt Francisco Salamanca har de kunnat göra detta eftersom demonstrationerna med hundratusentals eller till och med miljontals deltagare inte har ställt till med några större problem för staten. Han lyfter fram att ett av få nätverk som är en del av 15 maj-rörelsen och som har varit mer framgångsrikt är Plataforma de Afectados por la Hipoteca, (ung. ”plattform för berörda av bolån”), PAH, som verkar för att förhindra att människor vräks från sina boenden. PAH är den grupp som flitigast använt sig av olika former av civil olydnad. Man har till exempel blockerat när polisen försökt vräka folk eller letat upp parlamentariker från de största partierna för att protestera utanför deras hem eller favoritrestaurang.
– En av anledningarna till PAH:s framgångar är att de stör, säger Francisco Salamanca.
Under sitt föredrag i Malmö citerar han den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt som under ett möte där fackföreningsaktivister presenterade sina förslag ska ha sagt: ”Tvinga mig att göra det”.
– I Spanien har det hållits två generalstrejker de senaste åren och bara 18 procent av arbetarna har deltagit. För sex år sedan hade vi visserligen en bättre lagstiftning, men den efterföljdes inte. Och bara genom att ändra lagarna förändrar du heller inget om du inte också är kapabel att mobilisera människor. Låt oss först mobilisera folk, så får vi ta saker vidare därifrån.
