Många skulle betrakta orten jag bor i som förort, med allt vad som följer i associationsväg. Vi får figurera i samhällsdebatten när det ska vältras i sociala misärberättelser: integration, kriminalitet och ”bidragsberoende”, en bild som är så slentrianmässig att jag snart knappt märker av den.
Det finns en skillnad mellan att framföra rimlig kritik och krav på förbättringar i ett område och att tala illa om och missakta samma kvarter.
Sociologiskt innebär stigmatisering ett nedvärderande utpekande, en psykologisk brännmärkning, ett förakt för grupper och enskilda personer. Vi är de utsatta, de oförmögna, ”de andra” utan samhörighet med ”samhället”. När årsdagen av Husbykravallerna seglade upp i debatten för några veckor sedan blev de borgerliga politikernas ingång solklar: Hur tar man sig lättast ifrån förorten?
Tanken är: Det finns förmodligen åtminstone några stycken i höghusområdena som kan kapitalisera tillräckliga färdigheter för att köpa sig en biljett till innerstan. En slags individualistisk befrielseideologi som erbjuder enskilda ett nytt socialt sällskap som besökare hos medelklassen i stan, men kräver noll strukturella förändringsprocesser.
Svaret på alla frågor är ”det fria skolvalet” – möjligheten för enskilda att sluta bry sig om sitt eget område. Sedan har vi de mer vänsterbetonade debattörerna som pekar på de nedgångna bostäderna och de usla skolresultaten, som i ett försök att visa systemfelet, klassklyftorna och den ekonomiska grunden till orättvisorna. Det landar i en kapplöpning i eländesbeskrivning. Borgerliga politiker som menar att man inte är lyckad förrän man har lämnat sin invandrartäta förort och andra som riskerar att fullständigt svartmåla området i sin iver att beskriva hur illa klassamhället slår mot sina offer.
Få kan identifiera sig med den där endimensionella visan. Den skär sig så mycket mot den vardagliga upplevelsen att den ömsom blir ett osynliggörande av allt som händer i bostadsområdet, ömsom ett dråpslag mot självförtroendet. Duger jag bara i den allmänna dramaturgin när jag bränner bilar och langar braj?
Utan stoltheten över vem jag är eller var jag bor saknar åtminstone jag självklara motiv att förändra system och radera ut strukturer. Varför ska jag, utan betydelse för samhället, lyckas med något så dramatiskt? Det tär på självkänslan att ständigt vara förknippad med det som är negativt, en stereotyp, endast ett slagträ i det politiska slagsmålet. Stigmatiseringen riskerar i det läget att leda till avhumanisering, hopplöst förhållningssätt till problem och en självbild som internaliserar mediebilden i stället för att låta oss bestämma den själva. Begrepp som ”utanförskap” pekar ut oss som snyltgäster, i stället för bärare av samhället (vilket vi är).
Gemenskapen mellan hyresgästen i Storvreten och hyresgästen i Liljeholmen eroderar och vi börjar i stället bygga murar mellan varandra med kategorierna ”innanför” och ”utanför”. I den här berättelsen faller skulden för dåliga politiska beslut på oss själva, för vårt beteende, kultur, för våra egenskaper. Följdfrågan hos mig blir: betyder jag ingenting? Hur ska jag utifrån detta känna styrkan i gemenskapen, känna värdighet i den jag är och i området jag bor?
Under hashtagen #förortenimedia försöker några initiativtagare sprida bilden av orten så som den ser när inte kriminaljournalisterna är där i sensationsuppdrag. Barn som leker i klättersställningar, de lummiga grönområdena i solljuset och folk som väntar på tunnelbanan. Precis som vilket område som helst. Folk har arbete, vissa är mellan jobb och andra studerar på komvux. Det är en välkommen egoboost för oss förortsbor som på riktigt är intresserande av vad som händer i här.
Låt mig säga följande. Man ska aldrig skämmas för att vara ett offer och förorten är offer för nedskärningar och en välfärd som krackelerar. Men kärleken till orten, till de fina människorna, behöver också vara tillräckligt stor för att vi ska känna att det är värt besväret, vara värdiga nog, ha kapaciteten och rätten att gemensamt styra över livet här. Ibland talar vi om yrkesstolthet – insikten om hur mycket våra kunskaper i arbetslivet betyder för att den här världen ska gå runt. Någon gång kanske vi ska prata om stoltheten över orten.
När organisationen Megafonen svär på att ”de aldrig kommer flytta ifrån orten” är det därför närmast ett revolutionärt ställningstagande. Vi hatar inte vår ort, vår klass, vår skola – vi tycker de är värda så mycket mer bara. Stolthet är en underskattad politisk kraftkälla. Jag är stolt över min bostadsort, människorna som växer upp här och alla gemensamma erfarenheter vi har. Och endast det bästa är gott nog åt oss.
Artikeln har även publicerats på sverigemotrasism.se
