Problemet med tusenåriga riken är att de aldrig verkar klara av att leva upp till den hållbarhet som utlovas på förpackningen. Tysklands senaste bidrag till genren varade inte ens i 20 år; dess världsomspännande marknadsliberala och demokratiska motsvarighet som firades i och med Sovjetunionens fall visar redan i dag tecken på allvarliga ålderskrämpor.
Francis Fukuyama (upphovsmannen bakom teorin om historiens slut) må vara en amerikansk neocon, men hans mest fanatiska lärjungar hittar vi i dag främst bland Europas socialdemokrater och vänsterpartier. Från Sevilla till Stockholm har politiker skyndsamt ställt om till den nya värld vi tydligen lever i, en ”postpolitisk” värld där ideologi är passé och onödigt – och snarare direkt farligt – som helst bör undvikas så gott det går.
”Alla ska med”, sade Socialdemokraterna. ”Alla behövs” är de nya Moderaternas nyaste slogan. Till skillnad från den gamla sortens politik med dess konflikter och meningsmotsättningar, dess olika och konkurrerande världsbilder och värderingar, så utgör denna sorts allomfattande, inkluderande politik snarare en diskussion om hur man bäst programmerar videon: en rationell, teknisk diskussion med klara rätt och fel som dessutom avklaras bäst utan en massa bråk och käbbel.
I ett tusenårigt rike så är denna sorts politik extremt logisk: riket är här för att stanna, dess existens och karaktär är båda oföränderliga faktum, det enda som går att diskutera är hur man får det att fungera så optimalt som möjligt. I andra fall är diskussionen oftast en annan: vad för sorts samhälle vill vi leva i, enligt vilka principer borde det styras, vad för sorts värderingar och människosyn borde det spegla?
När Tony Blair säger att han ”egentligen” inte håller på med politik så är det i klarspråk detta han menar: politik är att välja sida i en kamp mellan motstridiga, oförenliga intressen och ideologier. Detta är inte längre intressant eller relevant; det enda som spelar någon roll är hur man bäst styr och administrerar den rådande ordningen.
Utifrån sina upplevelser i Algeriet så menade överstelöjtnant David Galula att kolonialmakternas förbannelse paradoxalt nog låg i att gerillarörelserna började utan något mer än en idé, ett ideal eller en vision om en annorlunda framtid. Kolonialmakterna däremot hade allting; vapen, pengar, makt, soldater… kort sagt allting förutom just en idé eller ett löfte om en annan sorts värld. Så galet som det verkade så fanns det något i den ekvationen som ledde till att kolonialmakterna alltid förlorade till slut.
Europa runt satsar politiker sina karriärer och sina partier på hoppet om att det i framtiden inte kommer att spela någon roll om man har några ideal eller några visioner om ett annorlunda samhälle att bjuda på.
Jag lämnar till läsaren att avgöra om deras tusenåriga rike kommer att visa sig mer långlivat än tidigare försök.
