Om det gick att förändra något genom att rösta skulle det vara olagligt. Det är ett känt anarkistiskt slagord som naturligtvis syftar på lite mer omfattande förändringar än vad som normalt beslutas i en parlamentarisk församling.
Inför höstens val är det värt att ställa sig frågan hur mycket som verkligen kommer att förändras. Nu finns det god anledning att ändå rösta, det kan nämligen alltid bli värre, men det finns också god anledning att fundera på vad som kan väntas bli så mycket annorlunda vid ett eventuellt maktskifte.
Vi var nog många som underskattade den borgerliga alliansens manöverutrymme efter valsegern 2006. De vann genom att appropriera slagord från en socialdemokrati på dekis, och mycket tydde på ett mandat till ytterst försiktig förändring – i annat fall borde bestraffning av besvikna väljare väntat fyra år senare.
I stället fick vi som bekant se flera stolpskott passera revy på ordförandeposten i S, medan borgarna bara backade marginellt – eller inte alls om vi räknar in deras informella stödparti Sverigedemokraterna.
För det är verkligen inte ytterst försiktig förändring vi sett de senaste åtta åren. Skattesänkningarna på 140 miljarder per år har inte bara slagit hårt mot statskassan, utan även orättvist mot alla dem som lever på inkomster som inte kvalificerar för sänkt skatt – pensionärer, studenter, arbetslösa och sjukskrivna. Höjningar i egenavgifter och självkostnadsskydd har de fått ta del av ändå.
Samma gäller naturligtvis för dem som inte ens får någon a-kassa eller sjukersättning, sedan reglerna skärpts.
”Systemskifte” var slagordet när Moderaterna försökte återfå makten i valen 1985 och 1988. De senaste mandatperioderna har de varit på god väg att genomföra det. Det handlar om att förändra så pass mycket att en ny regering inte har möjlighet att reparera skadorna, och på ett vis där tillräckligt många man kan lita på faktiskt röstar kan dra nytta av de enskilda förändringarna (fast alla naturligtvis egentligen lider skada av saker som utsliten infrastruktur och sönderstressad vårdpersonal). En ängslig opposition kan tala om att stoppa vinster i välfärden, men mumlar otydligt om själva grundprincipen att det alls går att driva skattefinasierade privata skolor och vård- och omsorgsinrättningar.
Skattesänkningarna för dem som lönearbetar kommer antagligen inte heller att tas bort, vilket effektivt sätter en gräns för hur mycket samhället åter kan rustas upp, även om viljan faktiskt fanns där.
Systemskiftet är här, och alla partier spelar i praktiken på samma planhalva – och har gjort det länge ska naturligtvis tilläggas. Kanske kommer en mindre ”återställare” under det närmaste året i form av höjt tak i a-kassan och eventuellt mindre omänskliga sjukförsäkringsregler. Men för en eventuell S-ledd regering gäller samma som borde ha gällt för alliansregeringen som tillträdde 2006: rör de för mycket av det som människor, i detta fall den välbeställda medelklassen, vant sig vid under det senaste decenniet kommer de att straffas i nästa val och vi är tillbaka vid ruta ett igen.
