Franskspråkige kanadensaren Xavier Dolan har vid 25 års ålder gjort fem långfilmer som alla blivit kritikersuccéer. Multitalangen Dolan regisserar, skriver manus, klipper, designar kostymer, producerar och spelar allt som oftast själv huvudrollen i sina filmer. Han började sin karriär som skådespelare i reklamfilmer redan i fyraårsåldern. Därefter medverkade han i en rad filmer och tv-serier, ibland tillsammans med pappan, sångaren och skådespelaren Manuel Tadros.
Regidebuten, Jag dödade min mamma (2009), fick tre priser i Cannes och valdes till Kanadas Oscarbidrag i kategorin bästa icke-engelskspråkiga film. Det ”halvt självbiografiska” manuset om 16-årige, homosexuelle Montréalkillen Hubert (Dolan) som är på ständig kollisionskurs med sin ensamstående mamma, skrev Xavier Dolan när han själv var 16. Filmen spelades in när han var 19. Dolans femte film, Mommy, fick jurypriset i Cannes i våras och har biopremiär i Kanada om några veckor.
Samtidigt kommer nu Xavier Dolans fjärde film, Tom at the Farm, till svenska biografer. Den är både lik och olik hans tidigare filmer. Det handlar om förhållandet mellan mor och son (precis som i debutfilmen och i nya Mommy) och om att komma ut (eller inte våga/kunna komma ut) med sin icke-heternormativa sexualitet (som i debutfilmen och 2012 års Laurence Anyways). Och vi känner igen Dolans dramatiska bildkomposition och hans karaktäristiska förmåga att skriva dialog som är både nervig och trovärdig; dialog som låter det djupsinniga krocka med det banala och det självmedvetet högtravande med det vulgära, precis som i verkliga livet.
Men genremässigt har Xavier Dolan den här gången övergett dramat för att i stället ge sig i kast med den psykologiska thrillern. Det är en form som visar sig passa regissören utmärkt, inte minst eftersom spänningen i så stor utsträckning byggs genom en skickligt konstruerad dialog. Det är det outtalade, det halvt uttalade, det inlindade och det tvetydiga som skapar den hotfulla stämning som genomsyrar filmen. Stilistiskt ligger Tom at the Farm nära den klassiska Hitchcockthrillern. Och eftersom fotografen André Turpin dessutom valt att göra en uppenbar hommage till en av föregångarens mest kända scener, den där Cary Grant flyr undan ett besprutningsplan i I sista minuten (1959), är det naturligt att många recensenter jämfört Tom at the Farm med engelsmannens filmer.
Ändå är det faktiskt en serie helt andra filmer som jag själv först kommer att tänka på. Nämligen de skräckfilmer från 1970-talet som spelade på motsättningen stad-landsbygd, modernitet-tradition; filmer som Motorsågsmassakern (1974), The Hills Have Eyes (1977) och, framför allt, Den långa färden (1972), filmen med banjoduellen och biografhistoriens mest (ö)kända manliga våldtäktsscen (vilken, för övrigt, tolkats som både homofob och som en kritik av homofobi). För även om Tom at the Farm inte bjuder på särskilt mycket blod, så skildrar Xavier Dolan Quebecs jordbruksbygd som en plats genomsyrad av hotet från en rå och oupplyst lokalbefolkning. När titelns Tom, en hip reklamare från Montréal spelad av Dolan, färdas ensam i sin bil längs den smala ödsliga vägen mellan de vidsträckta gulbruna fälten får vi samma känsla av utsatthet som när vi ser de fyra affärsmännen i sina bräckliga kanoter kämpa med floden i de appalachiska vildmarkerna i Den långa färden.
Tom är på väg att besöka sin nyligen avlidne pojkvän Guillaumes familj för att bevista begravningen. Familjen Longchamp, som driver ett synbarligen ganska stort jordbruk, består av mamma Agathe och Guillaumes bror Francis. Det visar sig snabbt att Agathe inte hade någon aning om sin sons läggning, medan Francis, som däremot visste, är fast besluten att mamman ska förbli okunnig. Francis är en brutal homofob, men dras samtidigt till Tom. Snart finner sig Tom vara fånge på gården, där Francis håller honom kvar med motiveringen att han gör Agathe glad. Tom utvecklar det som brukar kallas för Stockholmssyndromet, sympati med sin kidnappare, och hamnar i en våldsam, sadomasochistiskt färgad, relation med Francis.
I takt med att Francis och Guillaumes uppväxthistoria rullas upp utvecklas Tom at the Farm till en övertygande skildring av hur homofobi och förträngd sexualitet kan mala sönder människor och familjer, skapa hat, självhat och aggression. Och ingen kan förstås förneka att landsbygden och småstaden kan vara en särskilt oförlåtande plats för den som inte passar innanför de ofta snävt tilltagna ramarna på accepterade normer (och hur många gör egentligen det?).
Men samtidigt lider filmen av att Xavier Dolans Tom, filmens upplysta stadsbo på villovägar, är så allt igenom god och oskuldsfull, vilket gör Tom at the Farm betydligt mer ensidig än 1970-talets skräckfilmer. För visserligen skapar filmer som de ovan nämnda en grotesk samling monstruösa, inavlade ”lantisar”, men samtidigt bär dessa filmer också på en kritik av staden och moderniteten; av den urbana medelklassens arrogans, av ekonomisk exploatering och militarism. Xavier Dolan tycks däremot – precis som i debutfilmen Jag dödade min mamma, där huvudpersonen får stryk av den enda lokalbefolkning vi ser skymten av i filmen när han skickas till en internatskola på landet – närma sig landsbygden enbart för att bekräfta sin egen (eller sitt alter egos) överlägsenhet.
Men denna kritik till trots förblir Tom at the Farm en skarpsinnig sexualpsykologisk studie och dessutom en långa stunder andlöst spännande film, gjord av en av hela filmhistoriens mest brådmogna talanger.
