För drygt 10 år sedan fick jag en uppgift i min hand. Jag minns inte längre de exakta formuleringarna, men jag vet att jag uppmanades åka ut till en ”internationell Stockholmsmiljö”. Där skulle jag söka upp och prata med någon som invandrat till Sverige. Var det svårt att få kontakt med en sådan person föreslogs […]
För drygt 10 år sedan fick jag en uppgift i min hand. Jag minns inte längre de exakta formuleringarna, men jag vet att jag uppmanades åka ut till en ”internationell Stockholmsmiljö”. Där skulle jag söka upp och prata med någon som invandrat till Sverige. Var det svårt att få kontakt med en sådan person föreslogs jag leta upp en ”förening” i förorten där dessa kunde tänkas uppehålla sig.
Uppgiften jag fått hade delats ut på Lärarhögskolan och jag och mina kursare undrade vad vi skulle göra. Flera bodde själva i sådana förorter, några räknades som invandrare. Själv var jag höggravid med mitt första barn och hade min mammagrupp i Husby. Jag hade inte den minsta lust att göra någon av de andra mammorna till ett studieobjekt.
När organisationen Allt åt alla flera år senare organiserade studieresor till rika områden och kallade dem överklassafaris kom jag att tänka på detta. För det var så vi hade reagerat. Varför blev vi inte ombedda att åka till exempelvis Djursholm – en för oss betydligt mer främmande plats? Behövde människorna där inte förstås? Varför skulle bara vissa förorter utsättas för de goda intentionernas exotiserande?
Ironiskt nog kan Allt åt alla betraktas som en potentiellt farlig organisation, i alla fall om man får tro regeringens kritiserade utredning om det som med luddig terminologi kallas ”våldsbejakande extremism”. Som Researchgruppen avslöjat har det funnits långt gångna planer på att låta lärare hålla utkik efter ”oroande tecken” på radikala tendenser hos ungdomar: åsikter, tatueringar och ”oroande nätvanor” för att nämna några.
Då Allt åt alla är en av de organisationer som pekas ut som ett potentiellt orosmoment där ungdomar riskerar att ”radikaliseras” skulle även ett deltagande i en ”överklasssafari” kunna klassas som ett riskbeteende. En metod för att få dessa ungdomar på rätt köl skulle enligt utredarna vara att låta dem genomgå särskilda ”demokratiska samtal”. I värsta fall skulle Säpo kopplas in. Detta utredningsmaterial kom aldrig att publiceras. Gott så. Jag tycker nämligen vi alla borde prata om demokrati. Gärna med utgångspunkt i statsvetarna Magnus Dahlstedts och Maria Olsons beskrivning av hur innebörden av skolans medborgarfostrande uppdrag förändrats.
Hur demokrati gått från att ses som något i behov av ständig utveckling till att få unga att anpassa sig till en uppsättning fastslagna värderingar, något som införandet av skolans ”värdegrund” ger uttryck för. Eller varför inte hur demokratifostran gått från att kopplas ihop med en politisk samhällssfär till att allt mer handla om ”valfrihet” och kompetensen att göra aktiva val på en marknad.
Så innan enstaka ungar skickas på uppfostrande samtal, låt oss prata om demokrati på allvar.