En dag tidigare i somras var jag i kvarteren kring Taksimtorget i Istanbul för att se på konst. Samma datum råkade också vara årsdagen för de första demonstrationerna mot byggandet av ett köpcentrum i Geziparken. Det våldsamma polistillslaget mot den protesten ledde till fler demonstrationer, och Geziparken blev och har förblivit symbolisk för motståndet mot Recep Tayyip Erdoğans auktoritära politik. På årsdagen väntas nya protester, och polisstyrkor har kallats in från hela landet.
Området Beyoğlu, där Taksim ligger, är också ett distrikt där gallerier och utställningsplatser hopar sig. Överallt i vackra, stora lokaler går det att se samtida konst av olika uttryck och kvalitet. Av turkiska konstnärer och internationella namn. På İstiklal Caddessi, en typisk affärsgata med klädkedjor och kaféer, ligger SALT. Det är en konsthallsartad utställningsplats på tre våningar, som rymmer en drop in-biograf, kafé, bibliotek och utställningar. Placerad mitt bland butikerna, med öppna portar och gratis inträde.
Jag ser en utställning med den libanesiske konstnären Rabi Mroué på våning två. Temat rör sig kring några videoklipp som visar hur människor i Syrien filmar militärer med vapen. De filmar tills det ögonblick då militären upptäcker dem, och skjuter. Mroué har sedan delat upp och dissekerat filmerna till bilder som skapar olika interaktiva verk. På ett obehagligt sätt får besökaren medverka i händelserna, genom att själv bläddra fram nästa bild, och gå snabbt förbi en upphackad bildsekvens som i rörelsen blir till en film.
På den tredje våningen visas ett Disobedience Archive. Det är, som namnet antyder, ett arkiv av olydnad. Bland skilda uttryck som en ölsort utan varumärkesskydd och ett danskt kulturhus för asylsökande, finns dokumentation av Gezi-protesterna året innan. Utställningen har getts undertiteln The Park. Jag tänker att de två utställningarna visar två givande sätt på vilka sätt konst kan vara politisk. Dels i det intellektuella, som Mroué står för, och dels genom att samarbeta med den mer bokstavliga aktivismen, som i Disobedience Archive.
Det känns också märkligt att gå omkring inne på SALT samtidigt som demonstranterna börjar samla sig ett stenkast bort. Vetskapen om Turkiets begränsade yttrandefrihet, som bland annat visar sig i antalet fängslade journalister, krockar med faktumet att aktuell och politisk konst har fått flådiga lokaler mitt i stan.
Ändå är det något symptomatiskt med att det är just samtidskonsten som verkar må bra i Istanbul. För förklaringen till de många och fina lokalerna där den visas handlar inte om statligt stöd eller billiga hyror, utan om mängder av privata pengar. SALT finansieras av Turkiets näst största privatägda bank Garanti. Ett annat litet konstpalats på İstiklal Cadessi – ARTER – ägs av Koç, ett enormt holdingbolag. Det är också de som finansierar stadens kända konstbiennal. Under de rådande formerna verkar det hela uppmuntras från statligt håll. Erdoğans fru premiärtalade till exempel på öppnandet av Istanbul Modern, finansierat av Eczacıbaşı, en grupp med fyrtiotalet stora industriföretag.
Det går att hävda att konsten alltid har varit en marknadsvara. De senare åren har det dock trissats upp ytterligare. Dels har samtida konst blivit populärare, alltså konst av fortfarande aktiva och levande utövare. Dels har marknaden blivit mer global, med fler rika köpare från hela världen. Samtidskonsten är en statusvara. Och inte bara den konst som går att sälja. Även konsthallar och biennaler, som klassiskt visar ”svårare” konst, får ta del av statusen. De gynnar en stads profil utåt, och i längden de finansiärer som tjänar på förändringen.
Konst som är direkt politisk kan därmed existera i detta system. Den följer med den andra konsten. Ur det perspektivet är det inte konstigt att det mitt i Istanbul ligger en lyxig konsthall där det visas konst vars undertext är densamma som demonstranternas utanför. Det är inte motståndet i sig som bereds plats bredvid Starbucks, det är konsten.
Frågan är hur långt ett motstånd kan gå innan det hotar finansiärernas själva existens för mycket. I Istanbuls konstvärld verkar det, efter vad jag kan utläsa av intervjuer och publikationer, just nu finnas en medvetenhet och aktiv kritik av hur systemet ser ut, och en diskussion kring hur man kan skapa helt andra alternativ. Det kan man verkligen avundas dem, ännu mer än konsthallarna.