Bilden av en grupp kvinnor i färgglada rånarluvor, klänningar och strumpbyxor som hoppar och dansar frenetiskt och kaxigt har i dag i det närmaste blivit ikonisk. Ikonisk är också bilderna av tre kvinnor bakom galler (ibland i form av en glasruta) i rätten, även om inte alla vet de tre unga kvinnornas namn.
Det feministiska konstnärskollektivet Pussy Riot blev världsberömt när de gick in i Frälsarkatedralen i Moskva och framförde vad de kallade en ”punkbön” där de bland annat bad jungfru Maria att frälsa dem från president Vladimir Putin och bli feminist – med resultatet att gruppen dömdes för huliganism efter en rättegång som engagerade såväl människorättsaktivister som artister. I december 2013 beviljades de slutligen amnesti, vilket de flesta bedömare är överens om var en pr-kupp från Putins sida.
Under rättegången och Pussy Riot-medlemmarnas tid i fängelse har de figurerat i otaliga artiklar, och det är knappast att undra på att intresset för en bok om gruppen varit stort. Kanske lite för stort, vilket lett till utgivningen av Pussy Riot: A Punk Prayer for Freedom, en bok som gavs ut av Feminist Press utan Pussy Riots aktiva medverkan och godkännande och som fick dras tillbaka och göras om bland annat eftersom den innehöll korrespondens mellan Pussy Riot och deras advokater som de inte ville se publicerade.
Även den rysk-amerikanska författaren Masha Gessens bok Ord kan krossa betong. Berättelsen om Pussy Riot är skriven en mycket kort tid efter händelserna den skildrar, som för att säkra ett maximalt intresse (när den slutar har de fängslade medlemmarna ännu inte frigivits), men till skillnad från Pussy Riot: A Punk Prayer for Freedom är den i högsta grad ett samarbete mellan författaren och Pussy Riot själva. Masha Gessen har med boken Mannen utan ansikte blivit känd som en av Vladimir Putins mest framträdande kritiker, och att hon skulle skriva den första omfattande boken om Pussy Riot känns därför logiskt.
Gessens bok tar avstamp i när hon tillsammans med Pussy Riot-medlemmen Nadja Tolokonnikovas man, dotter och pappa besöker Nadja i fängelset och berättar sedan om var och en av medlemmarna, om bakgrunden till aktionen i Frälsarkatedralen och om spelet bakom den ökända rättegången. Att boken börjar med Nadja, eller Nadezjda som är hennes fullständiga namn, känns också logiskt, eftersom hon i Gessens bok framstår som något av en centralfigur. Hon är den mest drivna, pådrivande och ideologiska, vilket gör att hon ibland framstår som dominant och bossig. Vid läsningen av Gessens skildring av Nadja Tolokonnikovas aktivistiska resumé och ideologiska resa, vilken innebär stiftad bekantskap med ett flertal av 1900-talets mest inflytelserika filosofer och politiska tänkare, är det svårt att föreställa sig att hon bara var 23 år när aktionen i Frälsarkatedralen genomfördes. Född 1989 och uppväxt i det postsovjetiska Ryssland började Nadja plugga filosofi, men blev snabbt besviken på undervisningens kvalitet.
Det är en mycket brådmogen tonåring som framträder i det porträtt som Gessen tecknar. Under studenttiden träffade hon sin blivande man, som hon fick en dotter med när hon var arton. Han skulle komma att figurera flitigt i medierna under fängelsetiden, som en länk mellan Nadja och omvärlden, då det under perioder inte var känt i vilket fångläger hon befann sig eller hur hennes hälsa var under perioder av hungerstrejk.
Men i början av deras relation var läget annorlunda. De ingick tillsammans i ett radikalt och regimkritiskt konstnärskollektiv och Gessen skriver att kvinnorna i detta kände frustration över att hamna i bakgrunden och reduceras till de radikala männens fruar och flickvänner. Detta skulle dock som alla vet komma att ändras totalt när Nadja träffade Jekaterina Samutsevitj (kallad Kat) och Maria Aljochina. Maria var i samma ålder som Nadja och hade också ett barn och bakgrund som aktivist. När hon var cirka arton år gammal protesterade hon mot avverkningarna av skogarna i Utrisj, vilket stämde helt överens med hennes intresse ekologi och hållbarhet. Marias leverne hade dock inte alltid varit sunt. Som tonåring var hon under en period alkoholist, tills hon blev gravid som artonåring. Gessen skriver att hon brottades med frågan om detta var en aspekt av hennes liv hon borde ta med i boken, men bestämde sig för att göra det. Och Marias alkoholproblem är, som så mycket annat i Pussy Riot-medlemmarnas liv hittills, en berättelse om triumf mot oddsen och problem som trots allt överkommes.
Kat, som är lite äldre än de andra, vid bokens tillkomst ungefär 30 år, skaffade sig en magisterexamen i starkströmsteknik i Moskva, men valde att börja arbeta i stället för att forska som det förväntades av henne. Efter en tid började hon dock med något helt annat: fotografi, och på en utställning träffande hon det konstnärskollektiv som Nadja och hennes man var medlemmar i.
Nadja och Kat, och Maria, som de skulle komma att lära känna senare, delade det feministiska engagemanget och frustrationen över feminismens marginalisering i det postsovjetiska samhället. Detta fick dem att hålla en föreläsning på temat feminism, där de försökte måla upp en bild av hela det feministiska landskapet med breda penseldrag. Att de tog upp en feminist som den afro-amerikanska aktivisten och tänkaren bell hooks visar att de trots föreläsningens basala upplägg försökte introducera, eller åtminstone själva var förtrogna med, en intersektionell analys. Föreläsningen innehöll också ett stycke om riot grrrl-rörelsen. Som exempel på hur ett riot grrrl-band i rysk kontext skulle kunna se ut hade de hittat på bandnamnet Pisia Riot (”pisia” är ett ord som mest används av barn om könsorgan) och de skrev en egen text till ett spår från den brittiska punkgruppen Cockney Rejects. Den handlade om kvinnofällan att begravas i smutsig disk och ”skitiga” strumpor och om samhällets vurmande för ”kukar” och uppmanade kvinnor att göra uppror och döda sexister. Så föddes idén till Pussy Riot.
Gessen skriver att gruppen kom på att de ville vara Pisia/Pussy Riot på riktigt. Pussy Riot skapades alltså med den uttalade tanken att använda sig av riot grrrl-estetiken, men också (vilket Nadja förklarade i sitt tal i rätten) av den heliga dåren-estetik som är mer traditionellt förankrad i en rysk kontext, som går ut på att sanningen och visdomen ofta kommer ur en ”dåres” mun.
Lina Niklasson diskuterar i sin uppsats Pussy Riot – De performativa och retoriska verktygen för att göra världen uppmärksam på kränkningar av mänskliga rättigheter Pussy Riots retorik och konstnärliga uttryck. Hon pekar på hur de genom att blanda traditionella feminina och sexuellt utmanade attribut såsom korta klänningar med rånarluvor och ett kroppsspråk som kodas som vulgärt och grovt snarare än feminint, parodierar traditionell femininitet och avslöjar den som performance i enlighet med den amerikanska genusteoretikern Judith Butlers teorier om hur kön görs genom performativitet. Pussy Riots texter, som framförs med en sång som gränsar till skrik, ackompanjerat av bensparkar och vidlyftiga armrörelser, är vid första anblicken nästan naiva med sitt enkla, provokativa språk.
Men i de relativt korta sångtexterna, som den de framförde i Frälsarkatedralen, ryms många sakfrågor och, precis som Niklasson skriver i sin uppsats, retorisk medvetenhet. De dekonstruerar den patriarkala gudsuppfattningen genom att tala direkt till jungfru Maria (som visserligen traditionellt har en starkare ställning både inom katolicismen och ortodoxin än inom protestantismen), de tar upp hbtq-rättigheter och feminism och de lyfter fram den världsliga makthungern hos kyrkans framstående män samt beskriver Putin som en diktator.
Det är viktigt att komma ihåg att Pussy Riot bestod och består av fler medlemmar än de tre fängslade och numera världsberömda. Men efter aktionen i Frälsarkatedralen var det just dessa tre som skulle komma att bli kända – även om Kat relativt snabbt slets ned från scenen, vilket skulle komma att bli hennes räddning och den officiella anledningen till att hon släpptes långt innan de andra. (Det spekulerades även i att frigivandet delvis hade att göra med hennes byte av advokat till en mindre oppositionell). Videon med punkbönen blev viral och kvinnorna ställdes inför rätta för huliganism, en rubricering som av många beskrivs som ett minst sagt rättsosäkert hitte-på-brott som ska erbjuda möjlighet att fängsla politiskt misshagliga personer.
I detta fall var den officiella anledningen att de förolämpat de religiösa medborgarna och den inofficiella, såsom de flesta tolkade det, att de var starkt Putinkritiska. Gessen skildrar rättegången ingående och visar hur det retoriska spelet fortsätter från alla sidor. Inför sina tal inför rätten (återgivna både hos Gessen och i den tidigare boken A Punk Prayer) bestämmer sig den mycket vältaliga Nadja för att frekvent använda sig av referenser till Nya testamentet, som är en av de få böcker hon haft tillgång till i häktet. Kat tycker att detta är att gå åklagarsidan till mötes när det gäller föreställningen om att religiösa uppfattningar kan ha juridisk bäring, medan Nadja med sina bibelreferenser tycks vilja visa dels på skillnaden mellan religionens egentliga budskap och det som religionens världsliga representanter (i allians med politiken) företräder, och dels att hennes och Pussy Riots aversion är mot de sistnämnda och inte mot religionen som sådan.
Alla tre medlemmarnas tal, i princip ordagrant återgivna av Gessen, är imponerande retoriska uppvisningar med stort patos, där de ber om ursäkt om de sårat religiösa personers känslor men vidareutvecklar den kritik av Putin som de framförde i punkbönen och pläderar för ett demokratiskt, jämställt, och rättssäkert samhälle med hänvisningar till såväl bibeln som till diverse filosofer och dissidenter. Återigen är det svårt att tro att det är två 23-åringar och en 30-åring som står bakom dessa ord, men samma mognad och allmänbildning framträder i breven de skrivit under tiden i fängelse, varav en del finns publicerade i Ord kan krossa betong och en del i A Punk Prayer.
Över huvud taget är Masha Gessen skicklig när det gäller det gäller att fokusera på Pussy Riot-medlemmarnas intellektuella och politiska resa, där många författare säkerligen hade gått i fällan att fokusera på det faktum att de är kvinnor som dessutom (åtminstone två av dem) är mödrar, en omständighet som i media brukar behandlas som något helt annat än att vara far och politisk aktivist. Gessens porträtt av de tre kvinnorna levandegör dem utan att tappa fokus på dem som politiskt intressanta personer.
Även om både Nadja, Maria och Kat främst refererar till 1900-talsfilosofer som Heidegger och berömda dissidenter hänvisar alltså Nadja flitigt till Nya testamentet i sitt tal och Maria beskriver sig själv som rysk-ortodoxt kristen i sitt öppningsanförande. Nadja sträcker sig i sitt öppningsanförande till och med så långt som till att be de troende om ursäkt om Pussy Riot sårat deras känslor och erkänna ett eventuellt moraliskt misstag även om hon understryker att ett sådant aldrig får ha juridiska konsekvenser såsom skett i Putins Ryssland.
Huruvida detta försök att sträcka ut en hand till de troende är ren taktik eller genuin känsla kan givetvis diskuteras, men dessa försök till förklaring och dialog är något som skiljer Pussy Riot från en annan feministisk grupp, Femen, som gjort sig kända för aktioner i bland annat kyrkor och moskéer. De sistnämnda har fått relevant kritik för att uppträda neokolonialt, ta sig tolkningsföreträde och exkludera troende kvinnor, framför allt muslimska som bär slöja, ur den feministiska rörelsen.
Genom att i sina tal och brev vända sig till de troende tycks Pussy Riot, förutom möjligen att förbättra sitt rättsliga läge, att aktivt vilja undvika att bli tolkade som religionshatande och exkluderande gentemot religiösa personer. De understryker upprepade gånger att punkbönen är en protest mot Putin och mot patriarken som är hans nära allierade och som uppmanat den religiösa gruppen att rösta på honom, och att punkbönen tvärtemot att håna, faktiskt vänder sig till jungfru Maria, om än på ett skämtsamt och vanvördigt sätt.
Även om punkbönen innehåller de vanvördiga orden ”helig skit” eller till och med som i den engelska versionen ”the Lord’s shit” så är de religiösa figurerna övervägande positivt kontrasterade mot de världsliga härskarna Putin och patriark Kirill: jungfru Maria ombeds att frälsa folket från Putin och bli feminist, och patriarken får i den engelska versionen uppmaningen att sluta tro på Putin och hellre tro på Gud.
Platsen, Frälsarkatedralen, är också strategiskt vald i egenskap av den kyrka där Putin själv brukar gå, till skillnad från Femens aktioner som ofta äger rum i kyrkor och moskéer som saknar annan specifik innebörd än att de symboliserar religion i allmänhet. Men oavsett hur Pussy Riots budskap tolkas så är det väsentliga, precis som de själva framhöll, att något som borde diskuteras i etiska termer långt borta från rättsapparaten blev till åtal, som blev till fällande domar.
Masha Gessens bok slutar i en vemodig sinnesstämning innan frisläppandet, när både Nadja och Maria är medtagna efter diverse hungerstrejker och allmänt dåliga villkor i fängelset. Hon avslutar pessimistiskt med att jämföra med sovjettiden och kommer fram till att dagens politiska makt fortsätter att mala ned människor. Denna gång, skriver hon, är den på väg att knäcka en kvinna (Nadja) som inte ens har fyllt 24. Då känns det hoppfullt att med facit i hand veta att varken hon eller Maria knäcktes trots allt. Kort tid efter frisläppandet dök de upp i OS-byn Sotji, den stora skådeplatsen för Putinregimens marknadsföring av sig själv, för att protestera. De blev återigen gripna men släpptes kort därefter. Det är både en gissning och en förhoppning att de kommer skapa material till fler och längre historier än denna.
