Flera tältläger för migranter från Rumänien har satts i brand på olika håll i Stockholm de senaste dagarna. Två män vårdas på sjukhus med mycket svåra brännskador efter den första branden, som startade mitt i natten i lördags. Vid den andra branden skadades ingen människa såvitt känt, men flera bilar blev utbrända.
Ingen skyldig har ännu hittats när detta skrivs, och polisen rubricerade inledningsvis den första branden som ”vårdslöshet”. Innan tekniker undersökt platsen. Dagen efter vräktes samtliga boende från platsen i en sedan tidigare planerad aktion.
Branden i Högdalen i södra Stockholm kan naturligtvis ha varit en ren olycka, men två svåra bränder i tältläger uppstår knappast inom ett par dygn av en ren slump – sedan återstår att få reda på vem som tände på.
Hetsen mot migranterna, mot romska tiggare, har ökat i styrka under sommaren, med krav på förbud. Sverigedemokraterna använder frågan i sin valpropaganda. Dagen efter den svåra branden i Högdalen då de båda männen skadades stod företrädare för SD i stadsdelens centrum och valtalade. Ett av löftena var att se till att lägga ned det lokala självstyrande kulturhuset Cyklopen – eftersom folket där hjälper romerna.
När jag ser bilderna av de utbrända tältlägren väcks minnena av attentaten mot flyktingförläggningar för 20 år sedan. Då satt ett annat rasistiskt parti i riksdagen, utan naziförflutet men med partiledare som ibland uttryckte sig grövre offentligt än SD:s toppar.
Då, 1992, kom också en film som blev en enorm kassasuccé i Sverige. Colin Nutleys Änglagård, om människor som med en udda stil utmanar konventionerna i ett inskränkt bondesamhälle, är en rätt smetig och kommersiell historia. Den har inte gått till filmhistorien direkt – men en scen biter sig fast rejält.
Genom hela filmen har de som bestämmer saker i det lilla bondesamhället, storbonden och hans familj, ondgjort sig över utbölingarna som flyttat in på Änglagård. De har talat om att de vill se gården brinna ned.
En yngre släkting, lite rubbad får man förstå, bestämmer sig för att faktiskt bränna ned den. När han berättar vad han gjort väntar han sig förståelse. Kanske beröm. Istället reagerar släkten med bestörtning. Så har de ju aldrig menat! Inte på riktigt!
– Men ni sade ju det! försvarar mordbrännaren sig. Och de skakar på huvudet. Han är ju inte riktigt klok, hur kunde han tro att…
I all sin enkelhet är den scenen en av de bästa kommentarerna i en svensk film till relationen mellan hets och faktiskt våld. Den som bedriver hets kan naturligtvis verkligen ha som syfte att stimulera andra till våldshandlingar, men så måste det inte vara. Den som bedriver hets har trots det alltid ett ansvar.
Bert Karlssons Ny Demokrati hade, precis som dåtidens grövre rashetsare inom SD och nazirörelsen, ett ansvar för de flyktingförläggningar som sattes i brand – även om gärningsmännen oftast var oorganiserade.
Sverigedemokraterna och andra som i dag på olika vis hetsar mot tiggare – moderater har utmärkt sig, särskilt lokalt – kan heller inte smita från sitt ansvar, även om de inte direkt talar om att bränna människor.
Hets fungerar inte så. Hets kan, men måste inte, ha formen av konkreta uppmaningar till våld. Avhumanisering, nedvärdering och det ständiga tjatet om kostnader skapar en grogrund för våld.
Själv hade jag nog aldrig trott att jag skulle skriva en hyllning till Colin Nutley. Men den som tycker det blir lite väl att sitta igenom hela Änglagård kan leta upp just scenen där storbonden skäller ut sin unge släkting för att han tagit hatet han hört omkring sig varje dag på allvar.