Det är också en fråga som i sig kan väcka undran. Föreläsningarna hölls nämligen våren 1979, före det som brukar ses som nyliberalismens startpunkt: Thatcher, Reagan och tillsättningen av Paul Volcker som den amerikanska centralbankens ordförande. För Foucault kunde nyliberalismen alltså inte vara vad David Harvey har beskrivit som ett lyckat försök att återställa makten och rikedomen till överklassen. Men Foucault är i själva verket inte så intresserad av ekonomisk exploatering, utan av vad han kallar nyliberalismens gouvernmentalité; ett svåröversatt begrepp som här fått heta regerandekomplex och som betecknar regerandet och dess rationalitet, styrningspraktiker men också reflekterandet över de samma. Frågan är alltså vad nyliberalismen gör när den regerar?
Trots att Foucault är anmärkningsvärt tidigt ute fanns det franska omständigheter som gjorde att han hade anledning att intressera sig för nyliberalismen. Mitten av 1970-talet markerade slutet för den franska ekonomins tre gyllene decennier av dirigism: en ekonomisk politik från högermitten som i kölvattnet av andra världskriget fokuserat på att stimulera ekonomin genom en centralisering av industrin och nationalisering av infrastruktur och transport. Med internationell ekonomisk kris, tilltagande arbetslöshet och en inflation som ledde till en investeringskris kom den franske presidenten Giscard d’Estaing att byta ut Jacques Chirac på premiärministerposten mot den mer ekonomiskt liberale Raymond Barre.
Barre införde en styrningsform radikalt motsatt dirigismen och som utvecklats i kölvattnet eller snarare ruinerna av andra världskriget. Tyska och österrikiska ekonomer som Erhard, Eucken och Röpke hade efter den tyska statens kollaps framställt en politisk-ekonomisk teori på antagandet att ”staten har en permanent grund och genealogi i den ekonomiska institutionen”. Det vill säga att staten, för att vara legitim, inte skulle intervenera i ekonomin utan släppa prissättningen fri. I stället ska den ingripa i kringliggande förutsättningar: befolkning, teknik, juridiska ramverk och naturresurser. Denna politik låg till grund för rekonstruktionen av Västtyskland. Och det är hit, hävdar Foucault, åter igen i kontrast till Harvey, som man bör förlägga nyliberalismens härkomst.
Ett av de projekt som Barre ville sjösätta var en negativ beskattning. I stället för kollektiv socialpolitik ville man införa en selektiv kontantförmån för de som inte kunde eller ville lönearbeta. Syftet var att låta dessa uppnå en samhälleligt bestämd nivå för livsuppehållande konsumtion. Samtidigt skulle förmånen vara så låg att de ändå skulle vara motiverade att söka arbete.
Med tanke på att detta i dag förs fram av en alternativ vänster i termer av basinkomst kan det låta märkligt att det initialt var ett nyliberalt projekt. Men som Foucault påpekar har det inte som syfte att stävja fattigdomens orsaker. Det kommer endast an på dess effekter. Dessutom var det ett sätt att upprätthålla vad Foucault kallar en supraliminal befolkning eller vad Marx skulle kalla en industriell reservarmé, som kan kastas in, ut och runt på arbetsmarknaden allt efter konjunktionssvängningarnas behov. En bild som idag borde ligga nära mångas verklighet.
Trots dess marginella politiska betydelse kan exemplet ändå fungera som en illustration för vad som är nytt i nyliberalismen, något som kan sammanfattas i tre på varandra följande steg: nyliberalismen ersätter liberalismens idé om homo œconomicus som ett bytesdjur med tanken på människan som en konkurrerande varelse: alla måste – ska! – delta i det ekonomiska spelet. Tanken på att marknaden sköter sig själv ses som en ”naturalistisk naivism”; staten ska i stället lägga en organisatorisk och reglerande ram inom vilken konkurrensen kan verka. Staten ska inte bara hålla sina händer borta från marknaden, utan förhållandet måste kastas om: ”marknaden är inte längre en princip för regerandets självbegränsning, utan en princip som vänds mot regerandet självt. Det är sorts permanent ekonomisk domstol”.
Så, varför läsa Biopolitikens födelse i dag? Det är förvisso sant att den inte säger särskilt mycket om exploatering eller klassförhållanden, men å andra sidan blottlägger den en politisk styrningslogik som de senaste åren hamnat i skymundan. Boken läses med fördel av den som intresserar för hur kunskapsteori, maktförhållanden och medvetandeformer har vävts samman inom nyliberalismen – och kanske kan slitas isär.
