För två veckor sedan – samtidigt som ryska trupper körde över gränsen med destination Mariupol – höll den ukrainske presidenten Petro Porosjenkos parti Solidarnost sin kongress. Partiet hade från början syftat till att ta död på interna konflikter mellan olika partier och oligarker, genom att räcka ut en hand i både västra och östra Ukraina. Ambitionen var att samla alla som vill försvara den ukrainska staten i samma parti.
Efter bara några timmar hade en enig partikongress bytt ut namnet till Porosjenkos Block, och Jurij Lutsenko tagit över som partiordförande. Lutsenko kommer från partiet Fäderneslandet och var tidigare inrikesminister i Julia Tymosjenkos orangea regering mellan 2005 och 2010.
En stor del av partieliten från Fäderneslandet har redan gått över till Porosjenkos nya storparti, bland annat premiärminister Arsenij Jatsenjuk, inrikesminister Arsen Avakov, samt Andrej Parabij – medborgargardeorganisatören och nationalsocialisten som 1998 grundade det nynazistiska Patriot Ukraini och några år senare, 2004, avancerade till det USA-vänliga partiet Fäderneslandet.
Ukrainska kommentatorer förutsätter nu att USA:s favoritkort i Kiev – Arsenij ”Jats” Jatsenjuk – får fortsätta som Kievregeringens premiärminister efter det planerade valet.
– Hos Julia Tymosjenko finns ju en enorm och outnyttjad potential av politiskt erfarna, sade Irina Lutsenko på presskonferensen direkt efter kongressen.
Hon är gift med Jurij Lutsenko och sitter i parlamentet för samma parti. Paret Lutsenko representerar inte bara den så kallade orangea revolutionen 2004–2005, utan också den politiska överklass som hela den gångna vinterns uppror i landet syftade till att kasta ut för all framtid.
Till och med syndikalisten Aleksander Wolodarskij, som växte upp i Lugansk men numera bor i Kiev, låter lite överraskad.
– Ha! Jurij Lutsenko alltså… det är nog ett riktigt dåligt val. Han är ju mer högerkonservativ än vad Porosjenko själv är, säger han.
Dagstidningen Vesti beskriver Porosjenkos nya jätteparti som en ”omformation” av den sittande, men inte lika populära, regeringen. Nyval är utlyst och ska enligt planen genomföras den 26 oktober. Parlamentet är, i enlighet med konstitutionen, upplöst. Det betyder bland annat att tiden redan är ute för många av de reformer som den sittande regeringen hade fått Evromajdans mandat att ta fram lagstiftning för.
När Arbetaren i februari besökte studenternas stormöten i det ockuperade utbildningsministeriet fick studenterna bland annat ett lite udda besök av Georgiens före detta president Micheil Saakasjvili.
– Ifall ni tänker er substantiella förändringar i staten kommer ni inte att ha många dagar på er. De reformer som inte är genomförda inom sex månader kommer aldrig att genomföras, löd Saakasjvilis påfallande träffsäkra profetia till stormötet.
Inna Sovsun är 29 år och vice utbildningsminister. Hon är en av få ministrar i dagens ukrainska regering som själv har en bakgrund inom den partilösa studentrörelse som utgjorde stommen i de första verbala upproren mot Viktor Janukovitj för knappt ett år sedan. Innan hon blev lektor i statsvetenskap på Kiev Mohyla-akademin hann hon med att studera i Lund. Tillsammans med en gammal fiende – nationaldemokraten Sergej Kvit, före detta rektor på Kiev Mohyla – har hon nu lyckats genomdriva den första stora reformen av ukrainsk statsförvaltning sedan Sovjetunionens dagar.
– Olika höjdare ringer fortfarande hit och ber oss fixa studieplatser åt deras ungar. Med utgångspunkt i den verkligheten är vår utbildningsreform ett väldigt stort steg på vägen. Vi hoppades förstås att det skulle få andra ministerier att ta liknande steg, säger Inna Sovsun.
Hon sitter på sitt nya kontor på det ukrainska utbildningsministeriet där hon installerats bakom de dubbelt så gamla sekreterarna – och svensktillverkade telefonväxlar från Ericsson – som har tjänstgjort i huset sedan Leonid Brezjnevs dagar.
Men allt talar nu för att ”Den första reformen” – som det stod på förstasidorna efter att Inna Sovsuns utbildningsreform fick parlamentets bifall – också blev den enda av sitt slag i Evromajdans anda.
De två löftesbrott som hittills har genererat de största protesterna i Kiev – inklusive nya tältläger alldeles utanför det ukrainska parlamentet – gäller kravet om öppna valsedlar, samt kravet om en lagreglerad utrensning , en så kallad ”ljustratsija”, av de höga ämbetsmän som sedan decennier har lamslagit landets offentliga sektor med olika mutsystem. Med ”öppna valsedlar” menas någon form av personvalssystem som möjliggör för väljarna att rösta bort de politiker som genom köp eller utpressning hamnar överst på partiernas listor.
Största parti i den lilla minoritet som stod upp för öppna valsedlar hela vägen är nationalsocialistiska Svoboda, vilket möjligen kan återvinna några av partiets väljare. Men även Svobodas partiledning har nu erbjudits att fusioneras med Porosjenkos block. Ifall den sammanslagningen lyckas lär det bli svårt för den västukrainska väljarkåren att rösta bort Svoboda från regeringsmakten.
Tack vare Fäderneslandets sammanslagning med Porosjenkos parti har även inrikesminister Arsen Avakov – ministern som sanktionerar den nationalsocialistiska Azov-bataljonen, vilken Arbetaren berättade om förra veckan – skapliga möjligheter att få sitta kvar efter ett valet. Det förutsatt att väljarna, liksom de gjort i de senaste opinionsundersökningarna, fortsätter att sluta upp bakom Porosjenkos nya samlingsparti.
