En av dessa elefanter är alltså Palestina. Här finns inte en ton från sånger som den ovan citerade ”Medan bomberna faller” (skriven i ursinne över Israels invasion av Libanon 1982, som ledde till massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila) eller ”Under Sions kalla stjärna” (som berättar om Björn Afzelius deltagande i sin tids Ship to Gaza 1988; när färjan Sol Phryne symboliskt skulle föra 130 deporterade palestinier hem till Haifa men stoppades lika våldsamt som Mavi Marmara 22 år senare).
Den andra elefanten som brölar ljudlöst i bakgrunden detta valår är den svenska inrikespolitiken, och alldeles särskilt Björn Afzelius intervention i det som blev det sista svenska valet där ideologier stod mot varandra. 1985 leddes Moderaterna av Ulf Adelsohn, motståndare till sanktioner mot apartheidstaten Sydafrika av omtanke om ”negrernas” jobb. Han gick till val på ett löfte om ”systemskifte”, medan Olof Palme tog ställning mot vinster i välfärden.
Till stöd för den senare skrev Björn Afzelius ”Svarta gänget” som handlade om borgarnas brunsvarta historia. Svenskarna röstade för välfärden mot kapitalet, men politikerna valde så småningom tvärtom. Dagens moderater är bättre på att hyckla, men de är fortfarande samma gamla ”troll” som ”snor åt sig allt” och när de spelar ut flyktingar mot svensk arbetarklass är det de svarta gängens logik de använder för att försöka klamra sig kvar vid makten.
Det är lätt att förstå varför sånger och ämnen som dessa utelämnats och kanske hade filmen som estetiskt objekt rentav blivit sämre om de inkluderats. Det hade blivit en film med vassare kanter, en mindre intim film (om man nu accepterar denna förenklade indelning mellan den privata och den politiska personen). Den Björn Afzelius som framträtt hade kanske varit mindre lätt att ta till sig för hela den potentiella publiken om konfrontation och radikalism hade fått ersätta den mer allmängiltiga, och politiskt ganska harmlösa bilden av ”kampen för det goda” som vi nu får se.
Men, å andra sidan, Björn Afzelius storhet låg ju precis i detta, att han kunde vara politiskt radikal och samtidigt så folkkär att (som vi ser i filmen) till och med dansband kunde sjunga hans sånger om politisk kamp inspirerad av Vietnam. Tyvärr verkar filmskaparna ha fallit till föga för ”tidens tjat om opolitiskhet[…] och objektivitet” för att fortsätta att citera ”Medan bomberna faller”. Det är extra synd när nu tiden faktiskt visar tydliga tecken på att det blir allt mer möjligt att vara radikal och populär samtidigt. Det går därför inte att låta bli att önska att vi fått se mer av en Björn Afzelius som kunde talat direkt till de många unga som nu demonstrerar både mot sionismens brott och mot de nya svarta gäng som frodas i allianspolitikens Sverige.
I stället får vi frikostigt med bilder från Nicaragua (vars sandinister sedan länge upphört att vara ett ideologiskt alternativ) och Kuba (vars regim Björn Afzelius ju tog avstånd från). De förstärker tyvärr mest bilden av att detta handlar om en konstnär från det förflutna, snarare än en som talar politiskt till oss än i dag.
Dessa brister till trots är Tusen bitar långa stunder en djupt rörande film. Utanför musiken ansågs Björn Afzelius allmänt vara en sluten person som sällan släppte någon nära (i sina sångtexter blottade han sig däremot ofta för den som förstod att lyssna). Men Gertten och Berg öppnar upp hans privatliv alltifrån barndomen och relationen till modern – som led av depression och vars ”svek” (självmord) lämnade sonen med ett livslångt och förödande bekräftelsebehov – till de sista dagarna, när en döende Björn Afzelius kämpade med cancern för att vinna tid att avsluta sin sista platta, Elsinore.
Den Björn Afzelius vi får se är, för att än en gång citera ”Medan bomberna faller”, en ”syndare, med svagheter och fel”, ”en man med brister (som) söker sanningen”. Och visst är det mer än man kan säga om de flesta av ”pultronerna som fläckar spalterna” i det här landet, de som, från höger till kulturvänster, älskade att håna en sångare som antingen var för ”politisk” eller inte finkulturell nog.
