Klockan är nio på morgonen när dagens första buss norrifrån kommer till staden Corinto, på gränsen mellan Honduras och Guatemala. I bussen sitter ett antal familjer, sammanlagt 19 barn och 13 vuxna, som skickats tillbaka efter att ha misslyckats att ta sig till USA. De har suttit på bussen i tio timmar och möts här av en grupp volontärer från Röda korset.
Snart går färden vidare till den närliggande staden San Pedro Sula. Där kommer passagerarna att kontrolleras av myndigheterna, samt få en påse mat och ett litet ekonomiskt bidrag så att de kan ta sig till sina hemorter igen.
Myndigheterna tillåter inte journalister att tala med barnen på bussen. Men de ser sorgsna och utmattade ut, medan deras föräldrar ser ut att vilja dölja sina känslor över att nu ha tvingas återvända till hemlandet.
Denna dag gör fyra bussar stopp vid gränsövergången i Corinto, med sammanlagt 152 personer som deporterats tillbaka. Flödet är konstant.
– Massdeportationerna av minderåriga inleddes i april, säger Yahely Milla, som arbetar för Röda korset.
I maj och juni, när situationen var som värst, kom det uppemot 15 bussar om dagen.
Corinto ligger 36 mil från Honduras huvudstad Tegucigalpa och detta område är ett av de mest använda av honduraner som är på väg norrut mot USA. I regionen finns många obevakade övergångar där migranter kan ta sig över till Guatemala innan de fortsätter färden upp genom Mexiko för att försöka ta sig vidare in i det stora landet i norr.
De honduranska myndigheterna har nu skärpt gränskontrollerna, vilket delvis minskat flödet av människor över gränsen. Myndigheterna är dock i stort sett frånvarande här i Corinto, och det finns inte ens en toalett som de deporterade kan besöka vid busstationen.
Här är det Röda korset som får stå för den hjälp som erbjuds, i form av exempelvis blöjor till de små barnen, medan de vuxna erbjuds vatten och hygienartiklar, samt möjligheten att ringa ett kort samtal till sina familjer.
En av dem som anländer till Corinto denna dag är 19-åriga Daniela Díaz. Hon ringer sin mamma och berättar att hon nu för andra gången misslyckats med att ta sig till USA. Hon berättar om sin långa och misslyckade resa.
– Jag gav mig iväg för nio månader sedan och trots att det var mitt andra försök så blev jag chockad över vad jag fick bevittna, säger hon.
På ett godståg genom Mexiko tvingades Daniela Díaz uppleva fruktansvärda saker.
– Jag såg hur kvinnor blev våldtagna, jag såg hur coyotes (människosmugglare) sålde människor till kriminella gäng, berättar hon.
Hon tar långa pauser medan hon talar.
– Det är hemskt och jag är lättad att vara tillbaka eftersom jag lever. Andra gör det inte, de mördades av kriminella och en del kastades av tåget. Jag såg allt detta och det känns hemskt.
Daniela Díaz kommer från en stor familj i ett fattigt kvarter i huvudstaden.
– Jag åkte eftersom jag måste, för det finns inga jobb hemma,
ibland kan vi äta, ibland inte, säger hon.
Trots de hemska upplevelserna kommer hon att försöka en tredje gång.
– Att ta mig till USA är min dröm, och jag kommer att försöka ta mig dit även om jag skulle dö på vägen.
Hon vet inte hur hon ska ta sig tillbaka till hemmet i huvudstaden, för liksom många andra deporterade har hon inte ett öre med sig tillbaka.
Enligt det statliga Centret för återvändande migranter deporterades uppskattningsvis 30 000 honduraner från USA och Mexiko under årets första sex månader.
Men många kommer att fortsätta kampen för att ta sig till USA, och undkomma fattigdomen i hemlandet, där 65 procent av hushållen klassas som fattiga. Detta samtidigt som landet anses vara ett av de våldsammaste i världen, med en mycket hög mordstatistik.
