Och då är det förstås bara passande att han så fullkomligt dominerar duken i rollen som den idealistiske men självdestruktive tyske spionen Günther Bachmann. Filmen bygger på John le Carrés roman med samma titel från 2008; en relativt rätlinjig och inte alltför komplex historia som här rätats ut och förenklats ytterligare.
Bachmann leder en hemlig spionorganisation som har till uppgift att bevaka den islamistiska miljön i Hamburg. Skuggan från 9/11 hänger lika tung som höstmolnen över den nordtyska hamnstaden där flera av männen bakom terrorattackerna levde och där den så kallade ”Hamburgcellen” bildades under ledning av Mohammed Atta. Hit anländer en ung, skäggig och utmärglad man vars utseende knappast kunde varit mer stereotypt misstänkt. Snart fastnar han på en av stadens alla övervakningskameror och drar till sig Bachmanns intresse.
Mannens namn visar sig vara Issa Karpov och han är frukten av en våldtäkt begången av en korrumperad rysk officer på en tjetjensk kvinna. Förståeligt nog identifierar sig Issa Karpov helt med sitt tjetjenska och muslimska arv. Kanske har han slagits mot ryssarna. Han har i alla fall fängslats och torterats av dem. Nu är han i Tyskland för att hämta ut det arv fadern trots allt lämnat till honom; en enorm summa illegala pengar som tvättats av en liten brittisk familjebank baserad i Hamburg.
Men den gudfruktige Issa Karpov vill inte personligen veta av pengarna, han vill skänka dem till välgörenhet. Och det är här han blir användbar för Bachmann, som vill utnyttja honom som lockbete för att fånga en mäktig lokal filantrop, Dr. Abdullah, som misstänks avleda några procent av de välgörenhetspengar hans organisation samlar in till att finansiera al-Qaida.
Men som alltid hos John le Carré separeras inte goda från onda eller fiender från vänner huvudsakligen med hjälp av gränserna mellan regioner, religioner eller organisationer. Den avgörande konflikten visar sig snart vara den som ställer Bachmann mot sina egna överordnade i Berlin och deras amerikanska partners i CIA. Det är en högst asymmetrisk konflikt mellan två olika perspektiv på säkerhet och internationella relationer. Å ena sidan Bachmann, som är inriktad på ökad förståelse och öppning för kompromisser mellan två parter som båda kan bära skuld (han uttrycker exempelvis förståelse för att någon som Dr. Abdullah kan vilja hämnas på väst). Å andra sidan ett Guantánamo-perspektiv karakteriserat av blind västerländsk självrättfärdighet och kompromisslösa våldslösningar.
Men problemet med A Most Wanted Man (både boken och filmen) är att berättelsen saknar det historiska och sociala djup som finns i författarens bästa sentida böcker, som Den trägne odlaren eller Absoluta vänner. Här finns ingenting av den ekonomiska och politiska kamp som skapar och omskapar mer eller mindre provisoriska spelregler och maktbalanser. I stället får vi en ytlig bild av ett ”sakernas tillstånd” som förefaller orubbligt och närmast naturlagsbundet. I brist på detta djup blir konflikten mellan Bachmann och hans överordnade ganska ointressant, eftersom den förstås är avgjord redan på förhand.
Därför blir jag aldrig riktigt engagerad av själva berättelsen, som färdas i maklig takt mot ett oundvikligt bittert slut. Efterhand som jag förlorar intresset för intrigen börjar den självförbrännande, intensive Bachmann förvandlas tillbaka till skådespelaren Hoffman, något som underlättas ytterligare av att Bachmann i filmen får ännu mindre personlig bakgrund än i boken. Det blir Philip Seymour Hoffman jag betraktar på duken; kedjerökande, whiskeypimplande, svettig och överviktig, ohälsosamt blekröd, sjavigt klädd men med de glittrande ögonen bräddfulla av en oemotståndlig kombination av värme och desperation; på jakt efter någonting ouppnåeligt i ett stålgrått Hamburg svept av kylslagna höstvindar.
Efter Hoffmans död i februari 2014 skrev John le Carré om sina minnen av skådespelaren från inspelningen (The New York Times 17/7): ”Varje gång han lämnade rummet fruktade man att man sett honom för sista gången. Och om det låter som efterklokhet så är det inte det. Philip brände ut sig framför våra ögon.”
