I februari 2012 sade statsminister Fredrik Reinfeldt i en intervju i Dagens nyheter att arbetslivet ska kunna sträcka sig till 75 års ålder. I fjol föreslog regeringens pensionsåldersutredning en höjning av pensionsåldrarna, bland annat till 66 år för garantipension, grundskyddet för de som haft lägst livsinkomst, och till 69 år för den högsta pensionsåldern. Förslagen har dock mött kritik från fackföreningsrörelsen, inte minst från sektorer med hög grad av fysiskt krävande jobb såsom krävande industriarbeten och arbeten inom vård och omsorg. Gunilla George, vice ordförande för Vårdförbundets stockholmsavdelning, är en av de som ser stora svårigheter med en höjd pensionsålder i dagsläget och menar istället att en mer hållbar arbetsmiljö är en given förutsättning för ett längre arbetsliv.
– Redan idag är det svårt att jobba så länge som till 65 för många av våra medlemmar. Många yngre känner redan i trettioårsåldern att de behöver gå ner i tid för att överhuvudtaget orka till pensionen, säger hon till Arbetaren.
Utöver Vårdförbundet har bland annat Kommunal, IF Metall, Byggnads och Skogs- och träarbetarfacket GS tidigare uttalat sig kritiskt mot regeringens planer på höjning av pensionsåldern.
Men i den så kallade Pensionsgruppen, vars uppgift är att värna om pensionsöverenskommelsen från 1994, och där Socialdemokraterna tillsammans med de borgerliga partierna ingår, tycks fackens tunga kritik mot förslagen dock inte få gehör. I mars i år kom gruppen överens om att ”fortsätta att arbeta med åtgärder som förlänger arbetslivet” eftersom pensionssystemet enligt dem ”inte har någon egentlig pensionsålder”. Pensionsgruppen skriver i överenskommelsen att ”alltför låga pensionsgränser” ger felaktiga signaler till individen och att åtgärderna som staten framöver bör diskutera med arbetsmarknadens parter ska ”verka i riktning mot ett längre arbetsliv och fler arbetade timmar”. Socialdemokraternas representant i gruppen Thomas Eneroth hävdar trots överenskommelsens tydliga fokus att partiet inte prioriterar att höja pensionsåldrarna.
– Det är tillräckligt illa att folk inte klarar av att jobba till 65, det är där vi ska sätta insatserna, inte på att höja åldersgränserna, säger han i en kort kommentar till Arbetaren.
På en direkt fråga om hur denna officiella socialdemokratiska ståndpunkt, går ihop med överenskommelsens uttryckliga formuleringar och fokus på pensionsåldershöjningar, kommenterar Thomas Eneroths pressekreterare Kristian Brangenfeldt via mail att han ”inte riktigt förstår motsättningen”.
Fast förslagen om höjda pensionsåldrar av allt att döma är en känslig fråga i relationerna mellan fackföreningsrörelsen och socialdemokratin, så är utvecklingen mot höjd pensionsålder inget som borde överraska, enligt Pensionsmyndighetens expert Ole Settergren. Enligt honom är behovet av höjning av pensionsåldern en effekt av det nuvarande pensionssystemet som hela tiden varit känd bland beslutsfattarna, om än inte alltid av allmänheten.
– Syftet har hela tiden varit att åstadkomma en höjning av pensionsåldern genom drivkraftsförändring, exempelvis med hjälp av en mer flexibel och individualiserad pension. Tanken var redan från början att pensionen skulle bli lägre om man inte jobbade längre och det är synd att den frågan inte kommunicerats tydligare, säger han.
Det är dock inte enbart frågan om pensionsåldern som gör att kritiken mot det nuvarande Pensionssystemet ökat. Systemet innehåller sedan 1998 även en inbyggd ”broms” som i praktiken innebär att pensionsrätterna i den allmänna delen under vissa år räknas om till ett lägre värde, om samhällsekonomin blir alltför pressad, exempelvis vid fall på börsen. Och ju oftare bromsen utlöses, desto lägre blir pensionerna eftersom värdet inte hinner återhämta sig innan det är dags för nästa inbromsning. Under de senaste fem åren har bromsen utlösts vid tre tillfällen, något som påverkat de senaste årens pensionsutbetalningar negativt. Landets fem största pensionärsorganisationer har därför krävt att bromsen slopas helt, något som dock, precis som alla andra ändringar av pensionssystemet, skulle kräva ett politiskt beslut av en riksdagsmajoritet.
