Pensionerna är en ständig källa till irritation och oro – för pensionärer och för dem som snart ska bli det. Många är de som pensionssparar privat, och betalar dyrt för det till bankerna. Många är de som inte har råd att spara något alls.
Pensionen som utgår från staten och från pensionsförsäkringar som företag med kollektivavtal betalar kommer att bli mager – det kan alla som arbetar vara säkra på. Den som arbetar deltid – vilket många kvinnor gör – eller går arbetslös långa tider har ännu mindre att se fram emot. Lite kan detta motverkas genom att arbeta längre, och pensionsåldrarna kryper sakta uppåt.
De skapade inte det rådande pensionssystemet, det var en bred överenskommelse mellan ett stort antal av riksdagens partier, men alliansens så kallade arbetslinje har inneburit ytterligare försämringar för Sveriges pensionärer – eller ökad stimulans att arbeta på ålderns höst, om man så vill.
Att beskatta pensioner hårdare än lönearbete är naturligtvis utmärkt för att locka människor att fortsätta jobba, och en del är säkert piggare vid 65 än deras föräldrar var vid samma ålder.
Men det finns andra aspekter än hälsa – ska inte den som vill få möjlighet att göra något meningsfullare än att lönearbeta när man kommit till åren, utan att det innebär fattigdom? Och – ännu viktigare – alla de som ägnat sitt liv åt kroppsarbete och som knappt håller ihop till 65-årsdagen? De har inte valet att jobba vidare, men de får ändå betala den de facto straffskatt regeringen bestämt ska följa med pensionen.
Nu ska sägas att den gamla 65-årsgränsen för lönearbete inte sattes utifrån någon tanke på att äldre skulle få njuta en lång och avkopplande ålderdom. När den första allmänna pensionsförsäkringen infördes i Sverige för 101 år sedan var pensionsåldern 67 år. Den som lyckats uppnå den åldern förväntades leva ett drygt decennium ytterligare.
När pensionsåldern sänktes till 65 år 1976 hade en man som gick i pension ungefär 14 år kvar att leva i genomsnitt, en kvinna dryga 17 – lite längre liv som kunde ägnas åt annat än arbete således.
I dag är den förväntade återstående livslängden för en 65-åring 18 år för män och över 20 för kvinnor. När äldre ska stimuleras att arbeta och statsministern ”tänker högt” om att höja pensionsåldern till 75 måste vi ha i minnet att det är i linje med hur man genom ett helt århundrade av sociala reformer sett på ålderspensionen – som ett stöd under livets allra sista tid och inte som en välförtjänt betald vila under många år.
Den orättvisa skillnaden i beskattning av pensioner jämfört med lön måste försvinna, precis som den av sjukersättning och a-kassa, den saken är klar.
Men dessutom behöver vi få ett pensionssystem som är anpassat för att människor efter ett långt arbetsliv ska kunna vila sina utslitna kroppar trots att modern sjukvård gjort att de lever längre än förr.
