På valnatten 2010satt jag och grät på en tunnelbana som studsade mellan Norsborg och Ropsten. Jag var 19 år. Alliansen kom till makten när jag gick i nian, och jag insåg mycket väl vad fyra år till med dem skulle innebära. De förändringar som ägt rum – arbetslinjen, utförsäkringarna, friskolornas utbredning, Fas 3, utförsäljningen av […]
På valnatten 2010satt jag och grät på en tunnelbana som studsade mellan Norsborg och Ropsten. Jag var 19 år. Alliansen kom till makten när jag gick i nian, och jag insåg mycket väl vad fyra år till med dem skulle innebära. De förändringar som ägt rum – arbetslinjen, utförsäkringarna, friskolornas utbredning, Fas 3, utförsäljningen av allmännyttan – hade visserligen underlättats av en av socialdemokratin grundligt krattad manege, men det gick inte att komma ifrån att regeringen Reinfeldt var en nyckelspelare i ett allt blåare samhällsklimat. Fyra år till, och läget skulle permanentas. Jag hoppade av vid Zinkensdamm och kräktes.
Skillnaden på Sverige nu och Sverige för åtta år sedan är på sätt och vis svår att ringa in. Det är ju så med historiska skeenden: inte förrän man lämnat dem bakom sig får man syn på deras särdrag. Ändå är det tydligt att de finns där. Åren med borgarna har osäkrat en ny nationell estetik; ett övertidsarbetande, crossfittränande, smoothiedrickande och latent krismedvetet pepp-Sverige, där den totala egoismen aldrig är mer än ett jobbskatteavdrag bort.
Jag raljerar, så klart. Men det är svårt att förneka att alliansens världsbild är över oss. Den har kilat sig in i det allmänna och fastnat där med en bedräglig självklarhet. Plötsligt tycks det oss som om vi inte har något annat val än det rådande. Vi måste arbeta heltid! Vi måste sänka skatten! Vi måste låta skolorna styras av riskkapitalister!
Men det måste vi givetvis inte. Det är politik det handlar om, inte metafysik. Vårt nuvarande samhälle är inget annat än resultatet av många års beslut som kunde fattats annorlunda. Och det är inte mycket att sörja över; det viktiga är vetskapen om att det inte är slut här. Om att det bortom Reinfeldt, bortom Löfven med för den delen, finns något annat.
I helgen är det riksdagsval. Och nej, det handlar inte om huruvida kapitalismen kommer ha fallit på måndag eller inte. Det finns inga skäl att tro att en S-regering inte kommer göra samma borgerliga eftergifter som de alltid gjort. Men hellre det. Hellre en splittrad och förljugen arbetarrörelse än den brunblå semifascism som står att vänta om alliansen får regera med Sverigedemokraterna som inofficiellt stödparti.
Jag och alla andra som arbetar på den här tidningen är allihop tänkande människor. Vi får tusen mejl i månaden om problemet med den parlamentariska demokratin. Men snälla hörni: från djupet av detta röda hjärta ber jag er att lämna sofismerna hemma på söndag. Låt bli det grabbiga koketteriet, bara för en enda dag, och gå och rösta. Gör det bara! Mot högern, mot fascisterna, på jag skiter i vilket, bara det är mot borgarna. Det håller inte med fyra år till. Det går bara inte. Snälla!!!!!!
Veckans tips: Alltså, jag vet inte. Börja med kampsport.